taga ett helt annat utseende, än det regeringsmakten vid utnämningstillfället beräknade. Tankan, att inom samma kammare inhysa, af Konungen tillsatte lifstidsrepresentanter, med af folket för viss tid valde ledamöter, visar sig, i anseende till sina lätt beräkneliga följder, icke heller vara utgången ifrån någon mera öfvad statsmannaåsigt; och fulländningen af denna andra kammar-panacce innefattas uti förslaget, att uti dess attributioner återföra oss till det absurda machineriet af ett ifrån båda kamrarne sammansatt utskott, för afgörandet af de vigtigaste samhällsfrågor, understundom genom det utslag den aflagde voteringssedeln skulle komma att afgilva. Af alla dessa åberopade anmärkningsvärda anledningar och af många flere, anser insändaren sig påtagligt kunna sluta, att Regeringen haft ingen del iö:verläggningarnes ledning; och under sådant förhållande förstår man alldeles icke hvad kommitteen skall uträtta; ty ingalunda kan meningen vara, att Regeringen skall uti kommitteens arbete finna en antydning till hvad som icke bör föreslås, då en upplyst styrelse tvifvelsutan, bättre än någon annan, bör känna hvad som af den allmänna meningen kan antagas eller icke. Nedslående är det imedlertid, att man börjar lefva i osäkerhet om Regeringen ämnar till näst sammankommande Ständer afgifva någon formlig proposition rörande representationsförändring. Förr än Regeringen öppet framträder med hvad den anser sig kunna och böra föreslå, är ingenting godt att hoppas i denna vigtiga statsangelägenhet. Så länge Regeringen icke i någon min höjt sitt baner, finnes ingen föreningspunkt för den rena, oegennyttiga fäderneslandskärleken, hvilken icke eger några andra bevekelsegrunder för sitt tankeoch handlingssätt, än främjandet af det allmänna bästa, utan afseende å enskild vinst eller förlust dervid. Man är så innerligt öfvertygad om renheten, om redbarheten, om det upphöjda af Konung Oscars afsigter, att det är ifrån dess hand man efterlängtar det förslag, som så djupt kommer att ingripa uti Sveriges framtid. Otåligheten tillhör menniskonaturen, och oron är, såsom mycket annat, af Skaparen visligt nedlagd såsom en beståndsdel af menniskans andliga Lif för frambringandet af allt det nyttiga och stora, som synes utgöra mensklighetens bestämmelse och föremål. Men denna oro torde, när man närmare betraktar saken, vid deta tillfälle äfven hos oss Svenskar ega en ännu tänkvärdare förklaringsgrund. Hvem svarar för, huru länge det mera än 30:åriga fredstillståndet inom Europa kan fortfara? Och hvem inser ej det äfventyrliga uti Sveriges läge, vid ett allmännare fredsbrott? Fäderneslandsvännen finner lätt, att enighet, som gifver kraft, är oss af nöden framför allt; och styrelsen är aldrabäst i tillfälle att vitsorda, om enig kraft och styrka någonsin med säkerhet kan påräknas inom ett folk, hvars politiska krafter slitas mellan osammanhängande former och delade intressen. Insändaren är derföre ö!vertygad, att Svenska folkets allmänna önskan är, att ifrån Regeringen få ett förslag, till lösning af det konstitutionellt representativa probl.m, som för närvarande sysselsätter snart sagt hvarje reflekterande medborgare inom vårt land. Han anser behofvet vara så trängande, tidpunkten så gynnande, sinnesstämningen hos det så högst övervägande flertalet så god, för emottagandet af styrelsens förslag i denna del, att han skulle anse ett uppskof ganska olyckligt. Ett förslag ifrån roge-l ringen innebär ju redan inom sig den ena statsmaktens sanktion. Och nog vet styrelsen ifrån hvilka grunder man bör utgå, för att kunna påräkna nationens bifall. En regeringsproposition till representationsförändring framställer något positift, hvartill ej allenast regeringens gifne anhängare, utan de tveksamme och de mindre djupt reflekterande otvifvelaktigt sluta sig, och man bör icke ens sätta i fråga, att under sådane omständigher den inom nationen så oändligt lilla minoriteten skulle vid riksdagen vilja använda sin förmåga, att, såsom kaster eller ståndsmakter, emot nationens stora majoritet, emot folkets röst, sökal. jäfva deras i grundlagen uttryckta egenskap af svenska folkets representanter, genom undertryckande af ett regeringens förslag, på hvars: framgång den allmännare meningen i öfrigt! grundade sina förhoppningar för fådernes!andets erforderliga utveckling till förkofran, till enig kraft, till styrka och lycka. Måtte d n allmänna längtan, att vid en snart inträffande riksdag få emottaga en, på liberala grunder fotad och om en uppriktig nitälskan för framgången villtnande kunglig proposition om national-representationens ombildning icke svikas. Ögonblicken kunna blifva dyrbara, och en i så många afseenden utmärkt Regent, som vår näörvarande, låter säkert icke, utan alltför giltiga anledningar, folkets omisskänneliga önskningar blifva ouppfylda. Vi önska, vi hoppas! och insändaren öfveremnar dessa välmenta tankeytltringar till den upplystare allmänhetens begrundande. ZE3 Också adelsman. -—-— — —-— . J——r kan AR f.-) FRÅGAN OM EN ADJUNKTION I SVEA HOFRÄTT.