TI HALLIlllg, AI VIL JIRAUL: Adeln — det vill säga hvarje till inträde på riddarhuset under riksdag berättigad adelsman — skulle måhända, äfven genom en efter förmögenhet graduerad röstberäkning, få afgifva en röst på 435, 20 eller 235 ledamöter, till inträde inom andre kammaren. Adeln består till större delen af civile och militäre embetsmän, inom de lägre graderna. Man misstager sig mycket, om man tror, att desse i massa skulle serdeles högt uppskatta fördelen att åt presidenter, råder, landshöfdingar, generaler, regementschefer, och kanske någon enda major, få bereda inträde i andre kammaren, i fall de öfrige stånden någonsin skulle kunna förödmjuka sig till ett medgifvande i detta hänseende, hvilket man gerna kan antaga innebära en omöjlighet. Månne adeln, för uppoffringen af en hos folket numera förhatlig rättighet, behöfver eller bör fordra någon annan ersättning än den, alt, på grund af erkändt personligt värde, troligen till ej obetydligt antal, genom folkets röster blifva kallade till representanter? Kan för adelsståndet, likasom för hvarje annan samhällsklass, förefinnas något högre mål, än det allmännas bästa? Och om det ej med framgång kan försvaras, alt detta det allmännas bästa icke kan uppnås, utan bibehållande af åtminstone någon mindre portion af adlig ståndsinflytelse inom lagstiftningen, så bjuda väl både klokhet, ädelhet och verkligt adelskap i handlingssält, att foga sig efter tidsomständigheterna, och att icke krämaraktigt begära ersättning för uppoffringen af en rättighet, som det öfriga samhället icke mera erkänner såsom samhällsbåtande, utan tvärtom, så länge den är till, anser såsom ett oöfverstigligt hinder för samhällets utveckling till förkofran, trefnad och bestånd. Man förebär, att koncessionerna äro nödvändiga, för vinnandet åtminstone af någon del utaf det mål, man eftersträfvar. Insändaren har uttalat sin mening om grundlösheten af de anspråk på ersättningar, som blifvit å bane bragte; och han tillägger, att dagtingandet med fördomarne, med inbillskheten, med fåfängan och med den oefterrättliga halsstarrigheten aldrig har och troligen aldrig kommer att frambringa något tillfredsställande resultat. Hvad hafva reformvännerna ulrättat genom användandet af deras kompositions-theori? Hvad har den så kallade brätta medelvägs-kommitteen åstadkommit genom sitt kompositionsförsök? i Rätt och sarning omfattar något odelbart, som icke fördrager någon tillblandning af sina motsatser! Man torde således utan förnärmande kunna yttra: att man ifrån kommitteen hoppats och ännu väntar ett förslag, hvilande på fullkomlig demokratisk grund, men modifieradt genom det föreslagna valsättet, äfvensom af en tillräckhgt stark kungamakt: sådan vi redan äga den, och utan behof att i minsta mån ytterligare förstärkas. Man har till och med, uti ett liberalt blad, försvarat, såsom ppolitisk nödvändighet,, att erbjuda konungamakten en andel uti den andre kammarens bildande. Afven insändaren skulle för konungen vilja medgifva utnämningsrätt till ett visst antal ledamöter uti den andre kammaren; men endast under den förutsättningen, att denna anstalt utgått ifrån konungamakten, såsom en dess önskan, såsom en dess id; och hvilken det, för det stora ändamålets vinnande, möjligen kunde blifva politisk nödvändighet att biträda. Dessutom hyser insändaren den tillit till nuvarande konungens omdöme, att han förmodar det en sådan fordran ställdes i samband med beskattningsrättens utöfning af folkombuden allena. I annat fall skulle den äldsta och för folket dyrbaraste rättighet, beskattningsrätten, på ett betänkligt sätt kunna antastas. Verklig och stor anledning till bekymmer uppstår hos den utom ringen stående åskådaren, då han tycker sig finna, att denna af Regeringen tillsatta kommitte är alldeles handlöst lemnad åt sig sjelf. Denna förmodan vinner styrka vid betraktande deraf, att Regeringens främste ledamot bland rådgifvarne likväl är, eller åtminstone bör vara, ledaren af kommittens öfverläggningar. Man tycker sig finna, att uti resultaten af kommitteens förhandlingar understundom saknas dessa högre statsmannaåsigter, hvilka inom hvarje Regering tvifvelsutan måste förefinnas; och :nan tycker sig äfven, uti hvad man af komn:iiteens arbeten tror sig känna, förgäfves söka någon ifrån sjelfva samhällshöjden företagen sammanfattning af opinionsförhållanderne här nere uti samhällsdalen, till ledning för beslutens fattande. Man har kommit till dessa slutsatser, icke allenast genom försöket att ännu inom kommitteen söka genomdrifva de adliga kastanspråken; hvilket man förmodar icke kunnat ifrågakomma vid det minsta tillkännagifvande af de tankar, som man hoppas i detta hänseende utgöra Regeringens, utan äfven genom förslaget, att Konungen skall i andra kammaren tillsätta ledamöter på lifstid, när den i öfrigt skall fyllas genom af folket för viss tid valde representanter. Sjelfva tanken, att lemna Konungen utnämningsrätt til! besättande af någon del utaf den andra kammaren, kan säkerligen försvaras genom den andra statsmaktens bebof, att för hvarje tillfälle, inom representationen få införde, uti serskilde fack sakkunnige män, hvilka möjligen blifvit, och troligen vid många tillfällen måste vid de allmänna valen blifva förbisedde. Men inga