denna valkrets högre, så att ingen graderad i röstberäkning dereiter blifvit behöflig till förstärkning af förmögenhetens inflytande. Att bildandet af en Andre Kammare skulle inom kommitteen åstadkomma bryderi, var att förutse. När man bemödar sig att inveckla; nir man föresätter sig att i de valda folkombuden nödvändigt se en fiendtlig makt, till hvars bekämpande man måste uppställa en annan makt, när man utgår från nödvändigheten att åstadkomma strider, i stället att grundlägga enighet och lugn, såsom troligen det säkraste vilkoret för styrka, så måste man komma till sådana slutsatser. Men hvartill allt detta bråk? Man kan ju ifrån Norge inhemta en redan häfdvunnen erfaremhet, huru möjligheten och vådan af en representant-kammares, vid något tillfälle förhastade beslut, genom den aldra enklaste anordning, på ett fullt tillfredsställande sätt, förekommas. Härvid bör likväl anmär-! kas, att detta tankeslut endast gäller emot den fraktion af kommilteen, som yrkat Sånds-elementernas återuppträdande m. m. dylikt i den andre kammaren; ty hvad annat än ett enkammar-sysiem är hos oss det närvarande? Och hvarföre då så mycket rädas för dess än-) damålsenligare ordnande, efter enahanda grundåsigt? Att de adliga ledamoterne af kommitteen yrkat för adeln, att genom klassens eller ståndets val en viss andel måtte inrymmas uti den andre kammaren; och att de för denna fråga inom kommitteen vidhållit deras mening, såsom det berättas, ända derhän, att dei följd deraf hafva konstituerat sig till en protesterande minoritet, synes hos dessa herrar icke antyda någon serdeles lyftning till en vidsträcktare öfversigt af svenska folkets närvarande förhållanden till sina klassfördelningar. Föreställa sig de adlige ledamöterna inom kommitteen, att adeln såsom klass eller kast är så älskad utaf folket, att yrkandet af dess kast-inflytande inom den andre kammaren kan förebäras som ett uttryck . af folkets röst? Och om så icke är; om ingen: enda röst ifrån det egentliga folket höjer sig till förmån för en sådan åsigt, så blifverden ju ett beklagansvärdt misstag, ja, ett bedröfligt tidens tecken, ifrån en sådan ståndpunkt, på hvilken de af landets styrelse blifvit ställda, med det så högst smickrande förtroendet, att såsom urvalet af hvad landet måste äga utmärktast, deltaga uti uppgörandet af de för samhällets väl och trefnad mest maktpåliggande organiska lagar. Huru detta klassval för adelskastens inrymmande i andre kammaren skulle tillgå, känner insändaren visserligen icke; men några ord derom torde i alla fall icke anses öfverflödiga. Ar meningen att adeln, i dess egenskap af medborgare, först skall deltaga uti de allmänna valen, för att sedan såsom kast välja till andre kammaren; så ligger uti en sådan tanke en anomali, för hvars biträdande ifrån det öfriga samhällets representanter ingen sannolikhet finnes. Skulle adeln åter, vid en medgifven rätt att genom val inom klassen intaga någon del af andre kammaren, förlora delaktighet uti de allmänna valen, och kanske dertill förlora valbarheten inom den allmänna val-kategorien; så kommer säkert adeln i massa att under sådana vilkor undanbedja sig de, af dess ledamöter inom kommitteen så kastnitiskt försvarade anspråken. Men om, emot all förmodan, valrätt inom de allmänna val-kategorierna, jemte rättigheten att såsom kastklass utse ledamöter till Jen andre kammare, skulle kunna uti ett kommitte-förslag adeln medgifvas, återstår i alla fall att undersöka, om en sådan fördel vore värd det motstånd och de strider, hvilka emot ett sådant förslag tvifvelsutan skulle uppkomma. Adelns nuvarande sjelfskrifvenhet, att såsom hufvudeller ättemän, eller att efter fullmakt kunna infinna sig vid riksdagarne, har utan tvifvel för ståndet varit en stor fördel. Denna. rättighet har lemnat tillfälle att individuelt förvärfva uppmärksamhet, och att understundom bana väg till lyckans trappa, ehuru detta ickel. alltid skett, medelst befrämjande af landets bästa. Sjelfskrifvenhetens frånträdande var således kanhända det vackraste beslut, som å svenska riddarhuset varit fattadt; och hvarföre . fördelar för det allmännas bästa; och huru mycket lättare bör denna uppoffring vara, när den i sjelfva verket endast är en skuggbild, sådan som den för adeln ifrågasatta ersältningen för sjelfskrifvenhetens frånträdande, got så motbjudande, att insändaren icke rätt kan falta, huru man ens velat ifrågasätta något sådant. De tider hafva visserligen funnits, då ridderskapets och adelns röster på riddarhuset, till föga fromma för det allmänna, varit afgilne emot ersättning; men vid detta tillfälle måtte väl egentligen ingen annan meningsstrid kunna uppstå, än emellan den fraktion af adeln, som under full öfvertygelse skulle vilja försvara oumbärligheten för folkrepresentationen af det adliga elementet, såsom sådant, och på grund deraf skulle vilja försvara nödvändigheten att för landets väl uti representationen inrymma detta kast-element, samt den adliga fraktion, hvillaa : sflLavansstämmelse med deh allmänna då förringa denna ädla, denna verkligt adligal handling, genom ett slags ånger, märkbar utijl strälvandet, att vilja delvis återvinna hvad man i sin helhet frånsagt sig? En attribution tilll adel, är tvifvelsutan uppoffringen af individuella . Dessutom är uti sjelfva ordet ersättning nå