Ridderskapet och Adeln sjelfva ej velat åberop denna direkt — men af en medfödd svaghe fördet-sista skimret af en historisk glans, son frånfordna tider äm flämtar öfver dess stånd ärfda vapensköldar; kan Adeln ej Tösslita si från tanken på en Adel utan representations rätt. Och för denna svaghet, för denna egen nytta uppoffrar Adeln. Sveriges sanna intress — uppoffrar sin: egen herrliga grundsats a rätt och sanning härvid: Men i alla fall inta den genom sin enskilda förmögenhet och si erlagda bevillning en aktningsbjudande-plat som stånd: Adeln kan derför i denna omstän dighet hafva faktiska skäl för sina anspråk at ej bli utesluten, ehuru det ej är dessa, som å beropas. Men presterskapet, hvarpå grunda d sina anspråk? — kanske på intelligensens öf vervigt? ja så tro de sjelfva — men ehuru di äro religionens tjenare, månne de derför besitt; den högre bildningen i allmänhet? Nej denn: högre bildning — vi tala ej här om Kristen domens utan om den humanistiska och veten skapliga i allmänhet — ha de grundlagt vic samma skolor, utbildat och förökat vid samm: universitet, som hvarje annan embetsman — det :speciela i deras vetande eller det som tillhör uteslutande deras kall, rörer sig inom samma inskränkta och ensidiga krets af blott en andelös och steril embetskurs. Något högre och allmänt i embetsmannabildningen fordras ej här som i Danmark och Preussen. Sedermera kastas den stora massan af presterskapet ut på landet bland bönderna och blir genom sitt löningssätt sjelf bönder, eller jordbrukande prester, som nästan aldrig sysselsätta sig med vetenskapliga studier. Vare detta sagdt med all aktning för de flera lysande undantag, som härvid ega rum, och specielt för hvarje personlighet — det är blott ståndet i allmänhet vi bedömma. Således stå presterna på alldeles ingen högre grad af bildning än alla andra embetsmin; hvaraf ock. följer att dejej kunna ega uteslutande anspråk på representationsrätt mer än andra embetsmän. Deras förmögenhet och bevillning utgöra ej en tiondedel mot adelns, böndernas, borgrarnes och ståndspersonernas — hvarpå vilja de då bygga sina anspråk? — kanske som religionens väktare. Men i det fallet är ingen fara. Bildningen och religionen äro eviga syskon, som aidrig öfvergifva hvarandra; och dessutom svara vi med Geijer, att det Gudomliga har nog så poner.t sig sjelf, att det ej svigtar för de stormar, som menskliga öfvergående passioner skulle kunna frammana. Ej tillåter Gudatt andens arbete i hjertar och tanten skulle genom menniskoverk försvinna från nenskligheten. Och vi fråga: af hvem har reigionen och kristendomen blifvit mera våldförd ch trampad under fötterna; än af presterna jelfva, då de haft makten. Denna ensidighet ch fördom vid uppfattningen af sin ställning ch sin vigt relatift till andra medborgare, beisar just brist på en högre och allmännare ildning, på förinåga att bedömma sitt eget bitoriska lif. Att begripa tidens anda, som är begreppet af folkens allmänna tänkesätt och Hedes ett moment af förnuftets egen utveckngsgång, det tillhör den högre bildningen — ch att vilja befordra denna tidensanda genom j ivilliga concessioner åt dess nödvändiga forringar, det tillhör den ärliga viljan för allvänt väl lika mycket som klokheten, att undika faran af ett kraftlöst motstånd mot tidens akt — ty nödvändigheten följer i dess spår. (vad bildandet af 2:dra kanimaren angår, så nnas ä:ne elementer i samhället, hvilka måste rymmas i en särskild kammare — emedan lott på detta sätt en möjlighet finnes att gaintera åt dessa 2:ne elementer eqvivalent makt ed det 3:dje elementet. Och dessa äro bildingen och den högre förmögenheten. Dessutm innehålla de i sitt väsende nödvändig konrvatism genom sin i allmänhet större sakinnedom, större verldserfarenhet osh mångsigare utbildade omdömesförmåga. ,, —l—r1. 2,4 Bj mm DR RAR M—-——