Ridderskapet och Adeln sjelfva ej velat åberop
denna direkt — men af en medfödd svaghe
fördet-sista skimret af en historisk glans, son
frånfordna tider äm flämtar öfver dess stånd
ärfda vapensköldar; kan Adeln ej Tösslita si
från tanken på en Adel utan representations
rätt. Och för denna svaghet, för denna egen
nytta uppoffrar Adeln. Sveriges sanna intress
— uppoffrar sin: egen herrliga grundsats a
rätt och sanning härvid: Men i alla fall inta
den genom sin enskilda förmögenhet och si
erlagda bevillning en aktningsbjudande-plat
som stånd: Adeln kan derför i denna omstän
dighet hafva faktiska skäl för sina anspråk at
ej bli utesluten, ehuru det ej är dessa, som å
beropas. Men presterskapet, hvarpå grunda d
sina anspråk? — kanske på intelligensens öf
vervigt? ja så tro de sjelfva — men ehuru di
äro religionens tjenare, månne de derför besitt;
den högre bildningen i allmänhet? Nej denn:
högre bildning — vi tala ej här om Kristen
domens utan om den humanistiska och veten
skapliga i allmänhet — ha de grundlagt vic
samma skolor, utbildat och förökat vid samm:
universitet, som hvarje annan embetsman —
det :speciela i deras vetande eller det som till-
hör uteslutande deras kall, rörer sig inom sam-
ma inskränkta och ensidiga krets af blott en
andelös och steril embetskurs. Något högre och
allmänt i embetsmannabildningen fordras ej här
som i Danmark och Preussen. Sedermera ka-
stas den stora massan af presterskapet ut på
landet bland bönderna och blir genom sitt
löningssätt sjelf bönder, eller jordbrukande pre-
ster, som nästan aldrig sysselsätta sig med
vetenskapliga studier. Vare detta sagdt med all
aktning för de flera lysande undantag, som här-
vid ega rum, och specielt för hvarje personlig-
het — det är blott ståndet i allmänhet vi be-
dömma. Således stå presterna på alldeles ingen
högre grad af bildning än alla andra embets-
min; hvaraf ock. följer att dejej kunna ega ute-
slutande anspråk på representationsrätt mer än
andra embetsmän. Deras förmögenhet och be-
villning utgöra ej en tiondedel mot adelns, bön-
dernas, borgrarnes och ståndspersonernas —
hvarpå vilja de då bygga sina anspråk? —
kanske som religionens väktare. Men i det fal-
let är ingen fara. Bildningen och religionen äro
eviga syskon, som aidrig öfvergifva hvarandra;
och dessutom svara vi med Geijer, att det Gu-
domliga har nog så poner.t sig sjelf, att det ej
svigtar för de stormar, som menskliga öfvergå-
ende passioner skulle kunna frammana. Ej till-
åter Gudatt andens arbete i hjertar och tan-
ten skulle genom menniskoverk försvinna från
nenskligheten. Och vi fråga: af hvem har re-
igionen och kristendomen blifvit mera våldförd
ch trampad under fötterna; än af presterna
jelfva, då de haft makten. Denna ensidighet
ch fördom vid uppfattningen af sin ställning
ch sin vigt relatift till andra medborgare, be-
isar just brist på en högre och allmännare
ildning, på förinåga att bedömma sitt eget bi-
toriska lif. Att begripa tidens anda, som är
begreppet af folkens allmänna tänkesätt och
Hedes ett moment af förnuftets egen utveck-
ngsgång, det tillhör den högre bildningen —
ch att vilja befordra denna tidensanda genom j
ivilliga concessioner åt dess nödvändiga for-
ringar, det tillhör den ärliga viljan för all-
vänt väl lika mycket som klokheten, att und-
ika faran af ett kraftlöst motstånd mot tidens
akt — ty nödvändigheten följer i dess spår.
(vad bildandet af 2:dra kanimaren angår, så
nnas ä:ne elementer i samhället, hvilka måste
rymmas i en särskild kammare — emedan
lott på detta sätt en möjlighet finnes att ga-
intera åt dessa 2:ne elementer eqvivalent makt
ed det 3:dje elementet. Och dessa äro bild-
ingen och den högre förmögenheten. - Dessut-
m innehålla de i sitt väsende nödvändig kon-
rvatism genom sin i allmänhet större sak-
innedom, större verldserfarenhet osh mångsi-
gare utbildade omdömesförmåga. ,, —l—r1.
2,4 Bj
mm DR RAR M—-——