I I mn R —— ——
blott den råa fysiska förskräckelsen. Liksom
tigerns fruktan, en gång väckt, är mera förla-
mande, än rådjurets, och står i förhållande till
vildheten hos ett lynne, för hvilket fruktans
känsla är främmande, så iörbyttes Varneys djerf-
het; hvilken härledde sig endast ifrån hans star-
ka organisation, men icke understöddes af nå-
gon enda moralisk känsla, nu, sedan den en
gång blifvit nederslageny till den eländigaste feg-
het. Med djerfoeten öfvergaf honom äfven hans
förslagenhet. Då hans advokat tillstyrkte bo-
nom att erkänna sig skyldig, följde han detta
råd, och domen, som innehöll deportation för
lifstiden, gaf honom i början en tröstande kän-
sla af uppskof; men då hans inbillning i cellens
mörker började att måla för honom alla tor-
tyrerna i detta straff, hvilket för den obildade
missdådaren, som är van vid arbete cch vid
ohyfsadt sällskap, måhända icke är så rysligt,
som för den, hvilken, liksom han, blifvit bort-
skämd genom alla slags vekliga och halft qvin-
liga njutningar — när han tänkte på det, afra-
kade hufsudet, fångdägten, de hårda försakel-
serna, det stränga arbetet — då syntes honom
landsförvisningen lika förf rlig som döden. I
ytterligheten af sitt vanvett ga pultroneri skre!
han till the Home Office oca erbjöd sig att upp-
täcka hemligbeter, som stodo i samband med
brott, hvilka bittills gäckat och undgått rättvi-
sans arm, med vilkor, att hans dom måtte upp-
häfvas ell:r åtminstone mildras till deportation
på viss tid. Han erhöll icke något svar bär-
på; men då några vänner, dem hans konst för-
värfvat honom och hvilka, oaktadt de beklaga-
de-hans brott, likväl tyckte sig deruti finna nå-
gra mildrande omständigheter — ty de hade
ingen kännedom om hans gröfre missgerningar —
sökte lägga sig ut för honom, erhöllo de orda-
grant detta svar: skola vi släppa förfalskaren
lös, derföre att han i sitt bref erkänner sig som
medbrottsling i mord? Flera biomständighe-