törne och hagtorn — piskad af grenarne —
fördjupade han sig mer och mer i skogen - och
uppnådde slutligen en skogsväg. Den följde
han till en körväg, och red sedan tanklöst vi
dare, tills ban slutligen nådde en liten stad, 4(
mil från Laugthon. Der beslöt han stadna, til
dess hans nerver hunnit återvinna sin styrka
och han förmådde lugnare beräkna törningska.
stet emellan trygghet och — galge.
. XXVIL
LUCRETIA ÅTERFINNER SIN SON.
Nu, då faran blel mest öfverhängande och
nära, tycktes sjelfva denna fara återge Lucretic
alla de. krafter, som förut om dagen varit för-
sänkta i en dyster dvala. Den oundvikliga nöd-
vändigheten att spela sn åfskyvärda roll till
slut, med allt det hyckleri den fordrade, stål-
satte henne. . Men denna förställning förutsatte
nästan öfvermenskliga ansträngningar, den spände
hvarje fiber i hennes hjerna nära till bristning.
Det tycktes henne nästan sjelf, att om hennes
syfte en gång uppnåddes, så skulle antingen
hennes lif eller hennes förstånd icke förmå
att härda ut längre.
H: En vagn stannade nu framför trappan och
två herrar slego derur. Vid första ordet, som
de vexlade med betjeningen, drog sig den äl-
dre tillbaka, likasom han funnit ett besök nu
opassande. Den yngre stod äfven stilla för ett
ögonblick, likasom förlamad åf bestörtning. och
sorg; men sedan sköt han hastigt undan betje-
ningen och rusade in-i huset. Den äldre stan-
nade qvar, länge obeslutsam, som det tycktes;
derefter tog. han fram ett visitkort med på-
skrift Walter Ardworth, och sade: Om ni
kan få tala med madame Dalibard några ögon-
blick, så g:f henne detta kort, och säg att jag
skall vänta på svar i Southampton några dagar;
ett bref under postmästarens, kuvert kommer
mig der säkert tillhanda.n
-Betjenten såg en stund tvekande på kortet,
men bad slutligen mr. Walter Ardworth att
stiga in i salen, medan kortet lemnades upp.
Gästen behöfde dock ej länge vandra fram och
tillbaka på det mörka ekgolfvet och betrakta
de gamla riddarbaneren på väggarne; budet åter-