törne och hagtorn — piskad af grenarne — fördjupade han sig mer och mer i skogen och uppnådde slutligen en skogsväg. Den följde han till en körväg, och red sedan tanklöst vi dare, tills ban slutligen nådde en liten stad, 4( mil från Laugthon. Der beslöt han stadna, til dess hans nerver hunnit återvinna sin styrka och han förmådde lugnare beräkna törningska. stet emellan trygghet och — galge. . XXVIL LUCRETIA ÅTERFINNER SIN SON. Nu, då faran blel mest öfverhängande och nära, tycktes sjelfva denna fara återge Lucretic alla de. krafter, som förut om dagen varit försänkta i en dyster dvala. Den oundvikliga nödvändigheten att spela sn åfskyvärda roll till slut, med allt det hyckleri den fordrade, stålsatte henne. . Men denna förställning förutsatte nästan öfvermenskliga ansträngningar, den spände hvarje fiber i hennes hjerna nära till bristning. Det tycktes henne nästan sjelf, att om hennes syfte en gång uppnåddes, så skulle antingen hennes lif eller hennes förstånd icke förmå att härda ut längre. H: En vagn stannade nu framför trappan och två herrar slego derur. Vid första ordet, som de vexlade med betjeningen, drog sig den äldre tillbaka, likasom han funnit ett besök nu opassande. Den yngre stod äfven stilla för ett ögonblick, likasom förlamad åf bestörtning. och sorg; men sedan sköt han hastigt undan betjeningen och rusade in-i huset. Den äldre stannade qvar, länge obeslutsam, som det tycktes; derefter tog. han fram ett visitkort med påskrift Walter Ardworth, och sade: Om ni kan få tala med madame Dalibard några ögonblick, så g:f henne detta kort, och säg att jag skall vänta på svar i Southampton några dagar; ett bref under postmästarens, kuvert kommer mig der säkert tillhanda.n -Betjenten såg en stund tvekande på kortet, men bad slutligen mr. Walter Ardworth att stiga in i salen, medan kortet lemnades upp. Gästen behöfde dock ej länge vandra fram och tillbaka på det mörka ekgolfvet och betrakta de gamla riddarbaneren på väggarne; budet åter