gen af deras egna jordlotter. De allmänna arbetstillfällena hade redan yttrat den förderfliga verkan, att de bästa arbetarne strömmat dit, och att Irlands bästa jord var just nu lemnad utan odling. De: allmänna arbetena borde ej på sådant sätt monopolisera landets bästa arbetskrafter. Ett annat sält måste alltså användas, hvilket med mera säkerhet kunde befrämja Irlands förkofran. Ingen är bättre i tillfälle att bedöma lämpligheten af ett arbete, än den som sjelf skall begagna det derigenom frambragta. Den enskilde odlaren utser alltid sjelf bäst både hvad som bör företagas och de säkraste medlen att få det verkstäldt; han är äfven den tjenligaste uppsyningsmannen vid utförandet. I mån derföre, som man kunde lyckas att genom Irlands. jordegare skaffa betydlig, arbetsförtjenst: i samma mån skulle man gagna landet i det hela. För detta ändamål föreslås nu att lemna odlingslån på 22 år, mot 53!, procents renta, och under nödig säkerhet för deras användande till godsens varaktiga förbättring. Återbetalningen skulle under lånetiden ske i bestämda poster, efter hand; men om låntagaren ville betala 6, procent, skulle amorteringen inbegripas derunder, och någon särskild betalning af kapitalet icke fordras. Tillika skulle jordegarne berältigas alt åt kronan afyttra en del af sin fastighet, såsom betalning för odlingslånen. Och då åtskilliga odlingsföretag, hvaribland vattensänkningar, af hvilka flera jordegare vänta gemensam nytta, kunna bättre utföras under The Board of Works, ledning, så föreslås att i denna afsigt bevilja odlingslån mot 4 procet renta. Den allmänna följden af dessa åtgärder skulle blifva, att hvar irländsk jordegare, icke blott den rike, utan äfven den jemförelsevis faltige, komme i tillfälle att lemna vidsträckt arbetsförtjenst: Under mellantiden, då tillfällena till arbetsförtjenst upphöra, och innan några nya erbjuda sig hos med odlingslån understödda jordägare — ensamme eller i förening med The Board of Works — måste naturligtvis en mängd arbetare komma att för sitt lifsuppehälle bero af allmänna barmhertigheten, men hvilken under närvarande omständigheter omöjligen kan förslå. Ett förslag kommer derföre att framställas om utdelning, för en bestämd tid, af sfödoämnen, till alldeles utblottade, som icke på sannat sätt kunde berga lifvet. Jemte detta bistånd, hvars speciella och 1okala vilkor talarem antydde, skulle lån af ett annat slag än de förut omnämnda tillhandahål; las, nemligen för grundläggningen af nästa skörd; lånen skulle beviljas mot 3!, proc., att betala vid årets slut, när skörden vore inhöstad, och säkerhetsmått vidtagas att i skörden äga pant för lånens återgäldande? Från dessa tillfällga och blott för det närvarande föreslagna nödhjelpsanstalter, öfvergick talaren till dem som afsågo Irlands framtida förkofran. En åtgärd, som redan varit föremål för talrika undersöknings-kommitteer och tal i begge parlamentshusen, utan att hittills hafva ledt till något praktiskt resultat, är reklamationen för kronans räkning af öde jord. Det har ofta försäkrats att sådan finnes till ansenlig vidd uti Irland, och att en stor del deraf är odlingsbar. Fastän detta, efter talarens föreställningar derom, borde i viss mån kunna anses öfverrifvet, vore alsigten likväl att föresla en lag, hvarigenom kronan komme i tillfälle att kunna inlösa sådan öde jord, som vore underkastad reklamation. Bästa sättet för dess användning synes sedan blifva att fördela den i större farmer, och öfverlåta dem åt enskilda på sådana vilkor och i sådana underafdelningar, att arbetsförtjenst derstädes öppnades för de samhällsklasser, som styrelsen och samhället borde uppmuntra till verksamhet på detta sätt. En annan fråga, ofta afhandlad men behäftad med stora svårigheter, är understöd åt utvandrare till kolonierna. Att biträda med flyttningsbjelp hemma i landet, skulle vara omöjligt; lystnaden att utvandra behöfver dessutom icke stegras genom sådana medel. BDBeremot. har styrelsen funnit stora och välgörande verkningar uppkomma genom utdelningen af ett ringa understöd åt utvandrare vid deras an