denna ging vidlyftiga bref till lady Mary och kapten Greville. Under det han var sysselsatt bärmed, inträdde hans betjent och tillkännagaf, att Beck, hvilken sedan bittida på morgonen varit ute för att eftersöka en ur hagarna bortgången häst, nyss återvändt med djuret, som hade förirrat sig nästan ända till Southampton: Det är bra det, -sade Percival, tankspridd, och fortsalte sitt bref. Betjenten dröjde ännu — Percival tittade förvånad-upp. Sir, jag ber om förlåtelse; ni sade, att ni! önskade särskilt tala vid Beck då han åter-, komme., i Jag — ah — det är sannt! Bed honom vänta. Jag skall strax tala vid honom. Duj behöfver icke vaka för min skull; tillsäg Beck alt han väntar tills jag ringer. j Betjenten afträdde. — Percival fortsalte sitt! bref och fyllde sida efter sida, ark efter ark; då ändtligen brefven, som dock icke inzehöllo! en tiondedel af hvad ban önskade säga, afslötos,; föll han i en slummer, hvilken fortfor tiil dess, ljusen nedbrunnit och klockan i tornet slog ett.! Han spratt då upp, förvånad öfver att det var så långt lidet på natten, och nu först kom han ihåg, att Beck väntade. Klockan ringde. F. d. gatsoparen inträdde i sitt prydliga livre. Beck, min stackars gosse, jag skäms att ha; låtit dig vänta så länge; men jag fick ett bref i förmiddags, som rörer dig. Låt mig se — jag lemnade det i min sängkammare. Följ mig uppför trappan — jag har några frågor att göra dig-n I Ingenting emot milt uppförande, hoppas jag, ers nåd? sade Beck ängsligt. I Åh nej! ) Kanske om mätrassen då?, återtog Beck slädtigt. I Icke det heller,, svarade Percival, skrattan-: de, i. det han. tände; på ljuset och steg uppför trappan, åtföljd af Beck. Percival : hade verkligen på förmiddagen inhändigat ett bref, som förorsakade honom mycken förvåning; det var ifrån John Ardworth ch Jydde sålunda: