denna ging vidlyftiga bref till lady Mary och
kapten Greville. Under det han var sysselsatt
bärmed, inträdde hans betjent och tillkännagaf,
att Beck, hvilken sedan bittida på morgonen
varit ute för att eftersöka en ur hagarna bort-
gången häst, nyss återvändt med djuret, som
hade förirrat sig nästan ända till Southampton:
Det är bra det, -sade Percival, tankspridd,
och fortsalte sitt bref.
Betjenten dröjde ännu — Percival tittade för-
vånad-upp.
Sir, jag ber om förlåtelse; ni sade, att ni!
önskade särskilt tala vid Beck då han åter-,
komme., i
Jag — ah — det är sannt! Bed honom
vänta. Jag skall strax tala vid honom. Duj
behöfver icke vaka för min skull; tillsäg Beck
alt han väntar tills jag ringer. j
Betjenten afträdde. — Percival fortsalte sitt!
bref och fyllde sida efter sida, ark efter ark;
då ändtligen brefven, som dock icke inzehöllo!
en tiondedel af hvad ban önskade säga, afslötos,;
föll han i en slummer, hvilken fortfor tiil dess,
ljusen nedbrunnit och klockan i tornet slog ett.!
Han spratt då upp, förvånad öfver att det var
så långt lidet på natten, och nu först kom han
ihåg, att Beck väntade. Klockan ringde.
F. d. gatsoparen inträdde i sitt prydliga livre.
Beck, min stackars gosse, jag skäms att ha;
låtit dig vänta så länge; men jag fick ett bref
i förmiddags, som rörer dig. Låt mig se — jag
lemnade det i min sängkammare. Följ mig
uppför trappan — jag har några frågor att göra
dig-n I
Ingenting emot milt uppförande, hoppas jag,
ers nåd? sade Beck ängsligt. I
Åh nej! )
Kanske om mätrassen då?, återtog Beck
slädtigt. I
Icke det heller,, svarade Percival, skrattan-:
de, i. det han. tände; på ljuset och steg uppför
trappan, åtföljd af Beck.
Percival : hade verkligen på förmiddagen in-
händigat ett bref, som förorsakade honom myc-
ken förvåning; det var ifrån John Ardworth
ch Jydde sålunda: