vår provincialläkare ännu mindre! Jag vore
bra ,olycklig, om Simmons, hvilken min moder
alltid ansåg ganska skicklig, icke försäkrat mig,
att det ej finns något skäl till oro, och att dessa
symtomer endast äro nervösa. Lugna dig, He-
lena! Var glad, min älskade!x
Helena upplyf:e sitt anlete och bemödade
sig att le, men tårarne stodo henne i ögonen.
Det vore hårdt att dö nu, Percivall sade
hon med stapplande röst.
Att dö — ack, Helena! Nej; vi få icke
dröja längre här — luften är visst för. skarp
för dig. Måhända kommer din tant att resa
till Italien — hvarföre skulle vi icke alla be-
gilva oss dit och uppsöka min mor? Hon skall
då sköta dig, Helena — och — och —) Han
förmådde ej säga mer.
Helena tryckte ömt hans arm. Förlåt mig,
gode Percival — det är endast ibland jag kän-
ner mig så nedslagen — nu är det åter förbi.
Ack, hvad jag längtar att få se din mor! När
får du bref ifrån henne? Bara du icke är allt-
för sanguinisk i dina förhoppningar? — Är du
verkligen säker, att hon skall samtycka till ditt
val af en så ringa brud?)
Tvifla icke på hennes ömhet, hennes för-
måga att uppskatta dig, svarade Percival glad,
åter upplefvande i hoppet, att Helenas nalur-
liga oro kunde vara den hemliga orsaken till
hennes nedslagenhet: ,Ofta, då min mor just
under dessa cedrar talade om framtiden, sade
hon: Du behöfver ej gifta dig för att tillfreds-
ställa din ärelystnad; gift dig endast för att bli
lyckliz. Hon har aldrig haft någon dotter; till
lön för all hennes kärlek, skall jag i dig skänka
henne denna välsignelse.n
Under sådant sämtal. vandrade: de älskande
omkring, till dess solen gick ned; då de åter-
vände till slottet, funno de Varney och mad.
Dalibard redan före sig. Denna afton återtog
Helenas själ sin naturliga glädtighet. Percivals
bjerta gladdes ännu en gång åt hennes silfver-
klingande, muntra skratt.
Då vid den vanliga tidiga timman den öfriga
familjen begaf sig till hvila, gick Percival till
sin studerkammare för att åter skrifva ett par,