vår provincialläkare ännu mindre! Jag vore bra ,olycklig, om Simmons, hvilken min moder alltid ansåg ganska skicklig, icke försäkrat mig, att det ej finns något skäl till oro, och att dessa symtomer endast äro nervösa. Lugna dig, Helena! Var glad, min älskade!x Helena upplyf:e sitt anlete och bemödade sig att le, men tårarne stodo henne i ögonen. Det vore hårdt att dö nu, Percivall sade hon med stapplande röst. Att dö — ack, Helena! Nej; vi få icke dröja längre här — luften är visst för. skarp för dig. Måhända kommer din tant att resa till Italien — hvarföre skulle vi icke alla begilva oss dit och uppsöka min mor? Hon skall då sköta dig, Helena — och — och —) Han förmådde ej säga mer. Helena tryckte ömt hans arm. Förlåt mig, gode Percival — det är endast ibland jag känner mig så nedslagen — nu är det åter förbi. Ack, hvad jag längtar att få se din mor! När får du bref ifrån henne? Bara du icke är alltför sanguinisk i dina förhoppningar? — Är du verkligen säker, att hon skall samtycka till ditt val af en så ringa brud?) Tvifla icke på hennes ömhet, hennes förmåga att uppskatta dig, svarade Percival glad, åter upplefvande i hoppet, att Helenas nalurliga oro kunde vara den hemliga orsaken till hennes nedslagenhet: ,Ofta, då min mor just under dessa cedrar talade om framtiden, sade hon: Du behöfver ej gifta dig för att tillfredsställa din ärelystnad; gift dig endast för att bli lyckliz. Hon har aldrig haft någon dotter; till lön för all hennes kärlek, skall jag i dig skänka henne denna välsignelse.n Under sådant sämtal. vandrade: de älskande omkring, till dess solen gick ned; då de återvände till slottet, funno de Varney och mad. Dalibard redan före sig. Denna afton återtog Helenas själ sin naturliga glädtighet. Percivals bjerta gladdes ännu en gång åt hennes silfverklingande, muntra skratt. Då vid den vanliga tidiga timman den öfriga familjen begaf sig till hvila, gick Percival till sin studerkammare för att åter skrifva ett par,