bringande det icke behöfts annat än litet ether och två minuters tid. i Jag skall försöka att meddela en föreställning om detta tillstånd, -hvari jag sedan dess ofta försatt mig, och-som städse bibehållit samma karakter och hos mig vickt samma förvåning; ty förståndet kan icke, till och med genom en upprepad erfarenhet, göra sig förtroligt med dessa, några ögonblick räckande fenomener, som fullständigt supprimera hela den yttre verlden, utan att fråntaga själen känslan af hennes frihet. I brist af ett passande uttryck, skall jag kalla detta tillstånd för ett rus; det skulle måhända vara mer uttrycksfullt att kalla det för en exstas, ty man känner sig i sjelfva verket exstasierad, förflyttad från .det reala till det ideala. Den yttre och materiela verlden känner man icke längre till. Om man sitter, känner man icke till stolen; om man ligger, känner man icke till sängen; man tycker sig bok.stafligen sväfva 1 luften. Men, om den yttre sensi-biliteten är upphäfd, är återigen den inre obeskrifligen stegrad. Man skulle kunna säga, att hela kroppen, framförallt armarne och benen, från ena ändan till den andra genomgås af de oräkneliga strängarna på ett nytt slags lyra, hvars musik är de största mästares lika mycket öfverlägsen, som Rossinis mästerstycken öfverträffa grodornas skrän i dammen. Man ser, man hör, man talar till och med alldeles på samma sätt, som i det vanliga tillståndet; men man röner den största motvilja mot allt, som kan draga en ifrån den oändliga glädje, hvaraf man känner sig genomträngd, och som ingifver blott. vedervilja och förakt för allting i lifvet, hur bittert eller hur ljuft man ock må föreställa sig detta. När slumpen satt mig i besittning af denna hemlighet, blef jag nyfiken att företaga experimenret med någon annan än mig sjelf. En af mina bröder underkastade sig försöket och rönte fullkomligt samma verkningar af ethern. Jag blef sålunda öfvertygad, att de omnämda fenomenerna verkligen härledde sig från ethern och dess egenskaper, .men icke voro frukten af min egendomliga organisation. Jag vil icke tala om de inre strider, jag måste utkämpa, för att kunna motstå frestelsen att alltför ofta upprepa dessa experimenter. Det är väl sannt, att detta rus är mycket kort; det behöfver icke längre tid att gå bort, än det behöft för att komma; det lemnar efter sig ett slags ostadighet på benen och en tomhet i hufvudet, hvilka i öfrigt icke äro plågsamma; men det kan förlängas i oändlighet, och jag tror mig kunna förutspå, att det skall bli det mest lockande och måhända det allmännaste af alla. Icke destomindre skulle min upptäckt inom kort för mig sjelf erhålla en praktisk och verklig vigt. Sedan nära 20 år lider jag af en svår migrän, som har den sällsamma karakteren att alltid komma på bestämd dag och timma samt gå bort på samma sätt. Under 40 år har den kommit den 253 i hvarje; månad, klockan half 7 på morgonen samt gått bort! kl. 40 på aftonen. De läkare, som jag under någon tid rådfrågat, hafva lyckats att förändra dagen, utan att ändra någonting i värken, som alltid är ytterlig, ofta förfärlig. Det föll mig in att begagna e-! tbern mot min migrän. En dag, då värken var våldsammare än vanligt, producerade jag det beskrifna. rus-tillstånd, och inom två minuter hade, utan att jag förlorat hvarken sans eller sinnesredighet, det band af-jern, som tycktes hopklämma mina tinningar, börjat bli mindre spännande och försvann snart alldeles; sedan den stunden har jag aldrig försummat att använda ether-panacten mot de utomordentligare migrän-anfallen, och min sednaste erfarenhet, för några månader tillbaka, skiljer sig icke från de öfriga. Jag har gifvit namnet panact åt ethern, och jag skall nu meddela den måhända mest förvånande verkningen deraf. De i Newyork, London och Paris gjorda experimenterna, hafva bevisat dess egenskap att häfva fysiska smärtor; den eger till samma grad förmågan att supprimera den moraliska smärtan. Man föreställe sig den lifligaste oro, den djupaste sorg; med litet ether försvinna de inom två minuter. Och härvid bör anmärkas, att ethern i detta fall icke verkar på det sätt, att den borttager medvetandet af orsaken till den moraliska smärtan, hvilket skulle vara någonting helt simpelt, utan den förÖyttar den, som lider af sådan smärta, till en höjd, så oåtkomlig af verkligheten, att jordens största sorger kunna uppnå densamma lika litet som hennes högsta fröjder. Experimentatorerha i Newyork, London och Paris hafva hittills icke synnerligen frågat efter saken; i stället att försöka ethern på sig sjelfva, hvilket skulle satt dem i stånd att begripa och uppskatta verkningarna deraf, hafva de försökt den på fattiga stackare, som legat på de offentliga hospitalerna, varit föga vana vid att reda sina tankar och till största delen ur stånd att studera och förklara hvad de erfara. Derföre hafva de jemfört det af ethern frambragta tillståndet med dåning eller katalepsi. Detta är ett stort misstag. I det af ethern framä örblifva de intellektuela funktio