—— LF — — Herr Mankells första föreläsning. H M:s az att hålla musikaliska föreläsninga förtjenar i sig sjelft onekligen uppmärksamhet emedan det är det första försöket hos oss at på denna väg — det offentliga konstvetenskap liga föredragets — öppaa äfven för den oinvigde cn friare utsigt öfver: tonverldens riks fält, och sålunda hos mingen bilda ett mera storar!adt begrepp om konstens väsende, är det de festa af dagens musikaliska företeelse: förmå väcka, Huru br M. kommer att lyckas i sitt före:ag, kunna vi naturligtvis ej söka definitifi bestämma förrän efter afslutandet af de! hela, och äfven ifrågavarande del deraf torde först få sin egentliga betydelse då den kan beotraktas i sitt sammanhang med detsamma. För närvarande blott en liten resumå deraf. Huru omdömet om hr Mankells föredrag än må utfalia, så skola de karakteristiska och väl utförda tonstyckena, dem han ordnat i kronologisk följd, alltid underhål!a en ej ringa grad af intresse; och detta kan äfven sägas om de pjeser utom tidsföljden, som i anledning af vissa punkter i föredraget stundom förekomma. En ganska lycklig tanke af hr M. var det ock, att genom afbildningar åskådliggöra flera till ämnet hörande föremål, såsom åtskilliga forntida tonverktyg, bvaribland en Davidsharpa, som befanns bofva en triangulir form, Egyptiernas Sistruin, dessutom ock en forngrekisk teater OO. S. V. Seancen börades med en kort förklaring a br Mankell, rörande hans afsigt med företaget, hvarefier sjöngs en vacker kör af Himmel, med en för tillfället passande text. Der fier ordade hr M. åtskilligt rörande sina åsigter af tonkonstens väsende, hvarvid-han uttalade den vackra tinken, att musiken varit vårt slägtes urspråk och med anledning häraf uppstälide han några exegetiska konjekturer, som stundom dock föllo sig nog djerfva. Vid detta tillfälle skedde ock en sidoblick till fugan och denna liknades — kanske vid sferernas harmoni såsom vanligt? — nej, vid salt mat: fugan får nemlig n likasom denna, ej framtagas för ofta. Mången hade väl, denna förklaring oaktadt, svårt att utfinna någon musikalisk beröringspunkt mellan det salta gudslånet och den dubbla kontrapunkten; men kanske menade hr M. ati snillets och vetandets salt bevarar en Bachs och FBindels skapelser friska genom seklerna? och i sådant fall instämma vi gerna i hans liknelse. —— Ifrån fugan öfvergiek hr M. till melod.ken, och prisade högeligen sångens företräden. Ganska lämpligt afsjöng br Strandberg här den herrliga kompositionen Sångem, hvars sniHrike författare, hr Nordblom, med rätta af br Mankell nämndes såsom en bland Europas första (nu lefvande) melodiker. Förändrandet af styckets harmonier hade hr M. imedlertid bort underlåta. — Nu öfvergick br M. till okuiltiverade folkslags melodier, hvilka naturligtvis voro blotta naturljud. Häraf förekommo profbitar från Sandvichs-öarne, Nubien, Ethiopien, Holtentottlandet, Nya Guinea, Tati, Celebes, m. m. Hr Minkell anförde nu den gällande åsigten att Högasien är tönkonstens vagga, och sedan han såsom prof på Hinduernas melodier spelat en Paria-sång, märkvärdig för sitt uttryck af en dyster resignation, öfvergick hen till det himmelska rikets musik. Ch nesernas äro, enligt Vitalis försäkran, ett folk som gjort spilkumar och tekoppar långt före Christi födelse, men märkvärdigare är att deras tonsystem grundades redan för mera än 4000 år sedan (och då var mera utbildadt än vårt för några årbundraden tillbaka), och märkvärdigast af allt, att denna konst sedan dess likasom allt annat hos dem förblifvit in statu qvo. Hr M. anförde den märkvärdiga egenhele