—— LF —
— Herr Mankells första föreläsning. H
M:s az att hålla musikaliska föreläsninga
förtjenar i sig sjelft onekligen uppmärksamhet
emedan det är det första försöket hos oss at
på denna väg — det offentliga konstvetenskap
liga föredragets — öppaa äfven för den oin-
vigde cn friare utsigt öfver: tonverldens riks
fält, och sålunda hos mingen bilda ett mera
storar!adt begrepp om konstens väsende, är
det de festa af dagens musikaliska företeelse:
förmå väcka, Huru br M. kommer att lyckas
i sitt före:ag, kunna vi naturligtvis ej söka de-
finitifi bestämma förrän efter afslutandet af de!
hela, och äfven ifrågavarande del deraf torde först
få sin egentliga betydelse då den kan beotrak-
tas i sitt sammanhang med detsamma. För
närvarande blott en liten resumå deraf.
Huru omdömet om hr Mankells föredrag än
må utfalia, så skola de karakteristiska och väl
utförda tonstyckena, dem han ordnat i krono-
logisk följd, alltid underhål!a en ej ringa grad
af intresse; och detta kan äfven sägas om de
pjeser utom tidsföljden, som i anledning af vissa
punkter i föredraget stundom förekomma. En
ganska lycklig tanke af hr M. var det ock, att
genom afbildningar åskådliggöra flera till äm-
net hörande föremål, såsom åtskilliga forntida
tonverktyg, bvaribland en Davidsharpa, som be-
fanns bofva en triangulir form, Egyptiernas
Sistruin, dessutom ock en forngrekisk teater
OO. S. V.
Seancen börades med en kort förklaring a
br Mankell, rörande hans afsigt med företaget,
hvarefier sjöngs en vacker kör af Himmel,
med en för tillfället passande text. Der fier
ordade hr M. åtskilligt rörande sina åsigter af
tonkonstens väsende, hvarvid-han uttalade den
vackra tinken, att musiken varit vårt slägtes
urspråk och med anledning häraf uppstälide
han några exegetiska konjekturer, som stundom
dock föllo sig nog djerfva. Vid detta tillfälle
skedde ock en sidoblick till fugan och denna
liknades — kanske vid sferernas harmoni så-
som vanligt? — nej, vid salt mat: fugan får
nemlig n likasom denna, ej framtagas för ofta.
Mången hade väl, denna förklaring oaktadt,
svårt att utfinna någon musikalisk berörings-
punkt mellan det salta gudslånet och den dubbla
kontrapunkten; men kanske menade hr M. ati
snillets och vetandets salt bevarar en Bachs
och FBindels skapelser friska genom seklerna?
och i sådant fall instämma vi gerna i hans
liknelse. —— Ifrån fugan öfvergiek hr M. till
melod.ken, och prisade högeligen sångens före-
träden. Ganska lämpligt afsjöng br Strandberg
här den herrliga kompositionen Sångem, hvars
sniHrike författare, hr Nordblom, med rätta af
br Mankell nämndes såsom en bland Europas
första (nu lefvande) melodiker. Förändrandet
af styckets harmonier hade hr M. imedlertid
bort underlåta. — Nu öfvergick br M. till
okuiltiverade folkslags melodier, hvilka natur-
ligtvis voro blotta naturljud. Häraf förekom-
mo profbitar från Sandvichs-öarne, Nubien,
Ethiopien, Holtentottlandet, Nya Guinea, Tati,
Celebes, m. m. Hr Minkell anförde nu den
gällande åsigten att Högasien är tönkonstens
vagga, och sedan han såsom prof på Hinduer-
nas melodier spelat en Paria-sång, märkvärdig
för sitt uttryck af en dyster resignation, öf-
vergick hen till det himmelska rikets musik.
Ch nesernas äro, enligt Vitalis försäkran, ett folk
som gjort spilkumar och tekoppar långt före
Christi födelse, men märkvärdigare är att de-
ras tonsystem grundades redan för mera än
4000 år sedan (och då var mera utbildadt än
vårt för några årbundraden tillbaka), och märk-
värdigast af allt, att denna konst sedan dess
likasom allt annat hos dem förblifvit in statu
qvo. Hr M. anförde den märkvärdiga egenhe-
le