ty de karakterer, vi lärt känna i den oförställda barndomen, äro oss för alltid bekanta. Ardworth var af ett sorglöst lynne och hela hans -Kfförspildt, hela hans natur i väsendtlig mån förnedrad, genom brist på vanlig omtanka och klokhet. Hans egna penningar halkade ur hans händer och lemnadec honom omyifven af kr: ditorer, hvilka han, strängt taget, sålunda bedrog; men direkt oredlighet låg så vidt utom gränsen af hans fel, som om han varit en mån med de strängaste grundsatser och den fastaste hederskänsla. Barnet var borta — fadren dog — Lucretia ålervånde, såsom vi sett af Grabmans bref, till den aflidnes hus, för att mötas af misstankar, af kalia blickar, anklagelser af tjenare och en undersökning om orsaken till den dödes bortgång; men under allt deta sörjde tigrinnan sin bortröfvade unge. Så snart anklagelsen emot benne förklarades sikna laga bevis, och hon erhallit tillåtelse att lemna orten, sökte hon blindvis och ursinnigt sitt förlorade barn; men förgäfyes. Det utblottade tillstånd, hvari hon vid mannens död lemnades, tillät henne icke att fullfölja sin vansinniga jagt. Hon vandrade till fots ifråh by till by, och tiggde sig fram till hvarje ort, dit någon falsk ledtråd missledde hennes steg. Slutligen misströstande, afstod hon, ehuru ovilligt, ifrån vidare forskningar, och befann sig en dag midt på Londons gator, hungrande och i trasor; framför henne stod då plöt-ligt — Gabriel Varney, nu uppvuxen till en kraftfull yngl.ng — blomstrande, snyggt klädd och synbarligen i lyckliga omständigheter. På hennes röst, då hon närmade sig och tilltalade honom, igenkände han sin styfmoder; efter någon tvekan förde han benne till sitt hem. Det är icke vår afsigt och icke beller nödigt ör helysandet af de epoker i deras lif, från hvilka vi hemtat tråden af vår berättelse, att följa dessa begge, nu sålunda åter förenade, genom hela deras bana. af brott och plundring. Roffåglar i menniskohamn, sökte de i menskliga dårskaper och menskliga förvillelser sin föda: — än åtskilda, än förenad, hade de all