terna? De hafva gifvit konstitutioner åt sina folk. Så fort man märker dessa konstitutioner vara farliga, skall man undertrycka dem; man skall förinta dem, och hafva Krakau-statens upplösning att anföra som prejudikat. Men lemnom Tyskland och nedstigom till Italien, hvarest för närvarande en vist liberal anda utvecklar sig, åt hvilken vi all: skänka vårt bifall, men som väcker Österrikes stora missnöje. Nåväl! efter Krakau-affåren kan dei säga, när det behagar, att Legaternas oberoende är oförenligt med dess egna besittningars säkerhet i Italien. Och det har rätt: det är konseqvent. Det förhåller sig på samma sätt med Danaufurstendömena, befintliga, likasom Krakau, under Rysslands protektorat. Än värrs: ungdomen der gör sina studier i Frankrike. När man vill, skall man kunna förinta dem, till följd af samma slutkonst. Ni ser hvarthän detta system leder oss. Också har det förvånat och förskräckt sinnena, ej biott i Frankrike och England, utan ända bort i Konstantinopel. Men — märkvärdigt! — dessa följder, så fruktansvärda för Tyskland sjelf, ha:va icke der uppväckt dylika känslor. Tyskland synes likväl mera hotadt, än något annat land. Hvad! De, som i Tyskland tala så mycket om tyska nationuliteten, hafva ej insett, att detta system är mördande för denn: nationalitet; de hafva blifvit förledda genom tvenne tyska makters medbroitslighet; också kan ni alla dagar läsa i tyska tidningar, att Krakau skall blifva hörnestenen för den tyska friheten, och andra goda saker; och på samma: gång yrka d2 nationalitet för hertigdömet Slesvig till följd af ett diplom, som tillkom för 60 år selan: jag säger icke, att de hafva orätt: tveriom, jag tror dem hafva skäl härtill. Mn, anmärkom motsägelserna: det är allt hvad jag vill framhålla i d:sso talesätt och detta uppförande hos de tyska publicisterne. Hvad mig vidkommer, om det tillåtes mig alt från detta rum yttra en önskan, vore det den, alt Augsburgs och QCölns tidningsskrifvare något litt finge smaka på Spielberg: angenämnheter, eller snarare, att de för någon tid sat!es under det politiska system, som gjorts gällande i Krakau, och som skulle vara cbeqvämt nog ör jurnalisterne, ett styrelsesystem, enligt hvilket de, som samla och utsprida falska nyheter, hvarje dag under en månads tid offentligen piskas. (Munterhet.) Men jag tror icke att dessa tyska. skriben!er uttrycka Tysklands verkliga tanke. Jag är tvertom öfvertygad, att man i -jelfva Osterrike icke är enig deri, och att många tänkande der med smärta utropa: förbannad den dag, då Maria Theresia lade hand på Pol n! Denna tanke skall gå i stigande och mer och mer ulbreda sig, det är min öfvertygelse. Och vill ni veta hvad som, enligt min mening, så mycket hindrat dess utveckling? Se här! Då kejsar Napoleon, hvilken jag beundrar så mycket som någon, utvidgade Frankrikes gränsor ända till Tibern och Elben, utsådde han i de tyska folkens hjertan ett obotligt misstroende. Jag har orätt alt siga obotlig; det är ej egentliga ordet, ty de helades år 41830 från detta misstroende. Det är våra institutioner vi hafva att tacka för detta r.sultat. Men då sedermera oförsigtiga ord och påståenden läto höra sig, då tanken att utvidga sig mot Tyskland ånyo spred sig, uppkom en reaklion, som förstörde den lyckliga och ärofulla verkan af våra konstitutionella inrätiningar. Ser der orsaken, hvarföre man i Tyskland än i dag finner skriftställare, som icke visa sig upptagne af mer än en enda fruktan, nemligen för Frankrikes ärelystnad. Nå väl, alla ädla andar i detta land böra använda all deras förmåga för att besegra denna fördom. För min del förklarar jag helt högt: det är icke sant! Frankrike vill icke utvidga sitt område! Ett land, som har dess område och en befolkning af tre:tiosex millioner, behöfver ej en enda man eller en tums jord mera i Europa. (Ganska bra! ganska bra!) Jag skall vidare tillägga: Frankrike har, ensamt bland alla, den lyckan att under sina lagar icke räkna en enda individ, som ej är EEE SEE ASAT