till det val han gjort, och derigenom förmod-
ligen velat gifva en berömlig gärd af kärlek
och tacksamhet åt sin nation.
Språket utgör, såsom vi förr nämnt, en a!
styckets bästa sidor; hvarpå som prof må an-
föras början af 4:e akten. Det är Nils Dacke,
som, nu på spetsen af sina segrar, beskrifver
sin egen ställning: :
Min hämnd är mättad. — Dessa stora herrar,
som ville trampa ned den ringes rätt,
de ha nu lidit vedergällnings-rätten.
Kung Gösta böjer sig, och bjuder lejd,
och lofvar bättra hvad som fordom brast. —
Hvad vill jag mer?
Jag vet det icke sjelf;
men hjertat täres af en ständig oro,
en längtan till jag vet ej hvad. Jag får
ej rast, ej ro; jag drifves jemnt framåt
på nya vägar, såsom yvillebrådet
i skogen jagas utaf stöfvar-hunden.
Jag ville stadna, för att flämta ut,
och få en dryck ur fridens svala källa;
men jag förmår det ej. — Och likväl ljuder
en röst alltjeomnt ur djupet af min själ:
,Vänd om! Vänd om!
Hvem är som varnar så?
Jag känner stämman; den är lik min moders.
Det är min goda engel. Ännu går
han vid min sida; fast med bortvänd blick,
och vingen lyftad för att fly sin kos.
An känner jag en flägt utaf hans ving-slag;
in hviskar han emellan stormens gny,
som när en Yvärvind susar genom lunden. —
Hvad skall jag göra? Skall jag vända om?
Skall jag då återsjunka i den natt,
varur jag stigit upp till makt och ära? —
Jag kan det icke. —
Bort, med dessa drömmar
m frid och lycka! Jag vill drömma nu
mm makt och storhet, och om gods och guld.
Det är dock skönare. — .
Se, mitt baner,
ur stolt det breder ut sin klufna tunga
ör middags-solen! — Kanske svajar det
n gång från tinnarne af Stockholms-hus;
rån Svea kungaborg. — Törvågna tanke!
Ich likväl, hvarför ej? — Kung Gösta var
n blott en adelsman, när han fick kronan!
ir ej mitt sköldebref så godt som hans?
Jet skrefs af Grefve Fredrik. — Är jag ej
n mäktig höfding? Ljuder ej mitt bud
r dessa skogar bort till Vetterns strand,
ch ned till klipporna i Blekings-skären?
)ch har ej kejsarn sjelf mig lofvat bistånd
id nästa sommardag?
Ja, vare sagdt!
ag frestar lyckan. Hon är ju en qvinna!
)ch qvinnor älska mod och manlig bragd. —
Men, om hon sviker mig!
Hvad mer? Jag är
lock inte rädd att dö, som jag har lefvat;
lef ock min thron en galge, och min krona,
n kopparkrona fästad på ett stegel. —
åledes framåt! Vägen går framål.
tell dig, Nils Dacke! Hell dig, Svea kung! —