till det val han gjort, och derigenom förmodligen velat gifva en berömlig gärd af kärlek och tacksamhet åt sin nation. Språket utgör, såsom vi förr nämnt, en a! styckets bästa sidor; hvarpå som prof må anföras början af 4:e akten. Det är Nils Dacke, som, nu på spetsen af sina segrar, beskrifver sin egen ställning: : Min hämnd är mättad. — Dessa stora herrar, som ville trampa ned den ringes rätt, de ha nu lidit vedergällnings-rätten. Kung Gösta böjer sig, och bjuder lejd, och lofvar bättra hvad som fordom brast. — Hvad vill jag mer? Jag vet det icke sjelf; men hjertat täres af en ständig oro, en längtan till jag vet ej hvad. Jag får ej rast, ej ro; jag drifves jemnt framåt på nya vägar, såsom yvillebrådet i skogen jagas utaf stöfvar-hunden. Jag ville stadna, för att flämta ut, och få en dryck ur fridens svala källa; men jag förmår det ej. — Och likväl ljuder en röst alltjeomnt ur djupet af min själ: ,Vänd om! Vänd om! Hvem är som varnar så? Jag känner stämman; den är lik min moders. Det är min goda engel. Ännu går han vid min sida; fast med bortvänd blick, och vingen lyftad för att fly sin kos. An känner jag en flägt utaf hans ving-slag; in hviskar han emellan stormens gny, som när en Yvärvind susar genom lunden. — Hvad skall jag göra? Skall jag vända om? Skall jag då återsjunka i den natt, varur jag stigit upp till makt och ära? — Jag kan det icke. — Bort, med dessa drömmar m frid och lycka! Jag vill drömma nu mm makt och storhet, och om gods och guld. Det är dock skönare. — . Se, mitt baner, ur stolt det breder ut sin klufna tunga ör middags-solen! — Kanske svajar det n gång från tinnarne af Stockholms-hus; rån Svea kungaborg. — Törvågna tanke! Ich likväl, hvarför ej? — Kung Gösta var n blott en adelsman, när han fick kronan! ir ej mitt sköldebref så godt som hans? Jet skrefs af Grefve Fredrik. — Är jag ej n mäktig höfding? Ljuder ej mitt bud r dessa skogar bort till Vetterns strand, ch ned till klipporna i Blekings-skären? )ch har ej kejsarn sjelf mig lofvat bistånd id nästa sommardag? Ja, vare sagdt! ag frestar lyckan. Hon är ju en qvinna! )ch qvinnor älska mod och manlig bragd. — Men, om hon sviker mig! Hvad mer? Jag är lock inte rädd att dö, som jag har lefvat; lef ock min thron en galge, och min krona, n kopparkrona fästad på ett stegel. — åledes framåt! Vägen går framål. tell dig, Nils Dacke! Hell dig, Svea kung! —