frihetens sak, samt tillika på ett så energisk sätt skildrar ocfterrättligheten af sakernas när var.nde st.llning i Spanien och uttalar en s bestämd fördömelse öfver det tyranni, som regeringen derstädes utöfvar, att denna skrift med alseende på källan, nemligen att den här leder sig ifrån ett af de mäktigaste kabinetter na, i hög grad är förtjent a t meddelas: Lord Palmerston till hr Bulwer. Utrikes ärendernas byrå den 49 Juli 4846 Min herre! Tvenne frågor synas i detta ögonblick mec en alldeles egen uppmärksamhet upptaga de personer, som intressera sig för Spaniens affirer. Den ena vänder sig omkring drottningens giftermål, den andra rör landets politiska ställning. Hvad den förra beträffar, har jag ingenting att foga till de instruktion:r ni erhållit af min företrädare. Engelska regeringen har icke gjort sig till mål att på aktivt sätt understödja anspråken hos någondera ai de prinsar, hvilka nu framställa sig som kandidater till spanska drottningens hand; och anser sig så mycket mindre böra sätta sig emot nigon af dem. Valet af gemål är för drottningen i ett oberoende rike tydligen en statsangelägenhet, hvar! de andra rikenas regeringar ingen rätt hafva att inblanda sig, med mindre det icke skulle vara troligt, att detta val faller på en prins, så omedeibart tillhörande regenthuset i någon fr. mminde stor stat, att man deraf kunde få anledning frukta, att han skulle knyta sitt nya lands politik till sitt eget fosterlands, på ett för den europeiska jemnvigten störande sätt, och farligt för de andra staterna. Men ingen af de hittills såsom kandidater till spanska drottningens hand ifrågakomna personer befinner sig i denna ställning. De inskränka sig i sjelfva verket till blott tre: prins Leopold af Sachsen Coburg och don Francisco de Paulas tvenne söner. Jag talar hvarken om grefven af Trapani eller af Montemolin; ty det synes ej antagligt, att det faller på någondera af dem. Beträffande de först omtalade trenne kandidaterna, har H. M. drottningens regering ej annat än-att uttrycka sin uppriktiga önskan, det valet måtte träffa den, som i sin person förenar de egenskaper, hvilka öro mest i stånd att försäkra druttningen om lycka och kunna medverka till spanska folkets väl Hvad åter angår den andra af de frågor jag från början tillkännagaf, det vill säga Spaniens politiska tillstånd, har jag i detta ögonblick lika litet att gifva er några särskilda instruktioner, som i och för den förra. Man måste likväl erkänn:, att detta politiska tillstånd ej kan underlåta att vara föremål för den djupa bedröfvelse hos alla, som intressera sig för spanska nationen. Efter en 34:årig kamp för att vinna konstitutionell frihet, befinner sig Spanien ännu under ett i praktiken nästan lika godtyckligt system som i någon af sin föregående historias perioder, huru än theorien nu må låta. Spanien eger visserligen, enligt lagens bokstaf, en ständerförsamling; men all frihet att välja. medlemmarne i denna församling neutraliseras antingen genom vild elter andra medel; och den sammankommer knappt förr, än den ånyo: uppskjutes: eller upplöses, så fort den minsta tanke derinom yppar sig i strid med den verkställande maktens önskningar. Tryckfrihet är också i lag föreskrifven; men regeringens godtyckliga handlingar inskränka den till rättigheten att allmängöra sådant, som kan vara behagligt för makten, och intet, eller i det närmaste intet, annat. Lagen har föreskri vit domstolar att döma personer, anklagade för fel och brott; men en stor myckenhet enskilde hafva blifvit fasttagne, insatte, landsförviste, och i vissa fall till och med afrättade, ej blott utan att vara dömda härtill, men utan att ens hsfva undergålt ransakning och någon dom alls. Detta system af våld och godtycke synes hafva öfverlefvat, till en viss grad, sjelfva sin upphofsmans fall, och ännu ej blifvit öfvergifvet af de mera moderate, som efterträdt honom i styrelsen. j Det är högeligen önskvärdt, att Spaniens närSORAN Ta Jan ÄAf lan cAmrmA fönot vn