Troligen skickar sig det stora småländska
Upproret emot Gustaf Wasa bättre till episk,
än till dramatisk. behandling. Man kan göra
samma anmärkning om Torkel Knutsons, Matts
Kettilmundssons och Engelbrechts rika kedja af
krigsbragder och äfventyr. Måhända skall också
en ging vår skaldekonsts framtid hafva att upp-
visa herrliga och talrika carmina epicav öfver
desse, likasom minge andre nordiske härhöf-
vidsmän. Under tiden, då det faller våra dik-
tares sinne skönt för-, alt upptaga ett eller
annat af vår historias egentligen episka motiver
till teaterbruk, må väl detta icke förmenas dem.
Säkert är dock, att den inskränkta drama!iska
ramen afskär taflorna, och ej tillåter hindelscr-
na visa sig i sitt ritt gigantiska sammanhang.
Deackefejdens uppslag sker i en fängelsehåla
på Kalmar slott, der bönderne Nils Dacke,
Peder Skegge och FrLille Jösse jemte en viss
Peder Skrifvare hållas fängslige för åtskilliga
enskilda brott och skulder. Under det de sam-
tala om styrelsens hårdhet, sina lidanden, lan-
dets ställning i det hela och sitt beslut att fly
ur slottet, införes en ny fånge, riddar Thord,
som blifvit kastad ibland tjufvar för det han
dristat tala fritt med fogdem. Denne riddsre
är icke en historisk person, men likväl en god
fiktion, emedan ämnet genom honom på flere
ställen blifvit i stånd till högre lyftning. Thord
igenkänner i Dacke en man, som en gång räd-
dat hans mor; Dacke och hans kamrater upp-
täcka i Thord en herreman, som är bonde-
vän: så sluta de sig ömsesidigt till hvarandre.
I sällskap rymma de ur Kalmar slott och be-
sluta att gemensamt börja den farliga kampen
emot den nye konungen, hvilken för smålän-
ningarne står i dagern af en förtryckare, och
emot hvilken de ock utan tvifvel hade flera
grundade klagomål.
Sorgespelets egentliga förfärligheter begynna
i andra akten, på Gräsgäls sätesgård i Södra
Möre, der den gamle ädlingen Gudmund Slatte
ligger sjuk. Han virdas af sin sköna dotter
Anna. Hon är Thord riddares fistmö. Bonde-
fjden hade redan dragit sig hitåt, och den
gamle Arved Westgötes gård i Woxtorp var
sköflad. Gudmund Slatte hörde till Kong Gö-
stas parti. Likväl var han allmänt vördad så-
som en redlig och god man. Man ser, att Dac-
ken och hans folk gerna ville hafva skonat
Slatte. Så mycket större anledning skulle haf-
va varit härtill, som riddar FThords kärlek till
Anna borde hifva förmått värna henne, hennes
fader och hans gård. Men Nils Dacke leddes i
hemlighet af Peder Skrifvare, hela styckets
malus spiritus, hvilken, för att desto säkrare
kunna beherrska Dacke, redan vetat aflägsna
Thord på en expdition åt annat håll, och nu
öfvertalat Dacken till rånet på Gräsgäl, för att
just genom gräsligheten af mordet på den gam-
le, hederlige Slatten, en gång för alla befista
ett oöfverstigligt svalg emellan bönderna och
kungens folk, samt göra Dackens återgång o-
möjlig. Denna infernaliska plan lyckas. Slatte
mördas; men Anna, på väg att falla offer för
Sibbe (äfven på Peder Skrifvares impnis), räd-
das i td genom Thord riddares oförväntade an-
komst till Grisgäl.
Likasom vid detta tillfälle, ser man allt fram-:
gent den omtalade skrifvaren Peder utgöra den
innersta driffjädern till Dackens och hans par-i
tis värste gerningar. Förf. har genom dennal
uppfinning både gagnat och skadat sitt stycke.
Nils Dacke sjelf framstår i de flesta fall grubb-
lande, vacklande, obeslutsam, svag; Peder Skrif-!
vare är den, som retar och drifver honom fram-
it. Härigenom är visserligen vunnet, att enj
stor del af skulden väliras ifrån pje ens för-
nämste hjelte, hvilken derigenom för åskådaren
antar en något ljusare karakter, ur den mora-!:
liska synpunkten betraktad. Men deremot har j!
han förlorat så betydligt i energi, att man !!
4
1
knappt begriper huru on så osjelfständig man
kunnat uträtta alla de bedrifter historien vet
om honom, och som äfven pjesen förtäljer. För
öfrigt är det klart, att när åskådaren en gång :
beredt sig på att se en upprörsmans djerfva!
serningar, är det. raskheten han mest räknar
på; och han känner icke så mycken åtrå att finna:
denne hjelte moraliskt urskuldad, åtminstone
icke genom svagheter. Vi tro således, att förf.