Och hon har tagit vård om den stackars
Helena Mainwaring, den fader- och mederlösa?
Bra, bra! det låter rätt hyggligt. Jag måste
s: — jag måste se, hur det förhåller sig!
Hvem får jag uppgifva, såsom den, hvilken
frågat eter henne, då jag träffar madam Dali-
bard ? frågade Percival nyfiket.
Hvem! Jo, mr: Tomkins. — Hon tör ieke
komma ihåg det namnet Härvid skrattade
främlingen, och mr. Mivers skrattade med, och
mrs. Mivers, hvilken :merendels alltid skrat-
tade, då annat folk skrattade, började också
att skratta. Percival trodde sig ock, för säll-
skap skull, böra skratta, och silunda skrattade
alla, då den sistnämnde steg upp och tog afsked.
Han hade icke hunnit långt ifrån huset, på
sin väg till kabrioletten, hvilken han lemnat
vid Temple Bar, då han till sin förvåning fann
mr. Tomkins vid sin sida.
Jag ber om förlåtelse, mr. St, John, men
ag är nyss återkommen till England, och vid
ådana tillfällen är man gerna litet nyfiken.
Den här unge juristen — ser ni, saken är den:
samle Ardworth — en odugling, oss emellan
agdt — var ett slags vän till mig — icke
ust vän, ty vid Jupiter! jog tror, han var
ämre vän emot mig, än emot någon annan —
ikväl hyste jag ett dåraktigt deltagande för
wonom, och skulle gerna vilja veta något mer
mm någon, som bär hans namn, än jag kan
njölka ur den der lilla narraktiga lärfiskrä-
naren. Ni står då verkligen i intimt förhål-!
ande till unge Ardworth, eh?)
Intimt! stackars gosse, han låter ingen kom-
na så långt. Han arbetar alltför träget, för
tt vara sällskaplig. Men jag älskar honom upp-
iktigt, och jag beundrar honom på det högsta.
Den skälmen är således arbetsam — nå,
let är bra. Men gör han skulder, liksom den
ymmeln Ardworth den äldre?
I sanning, sir, jag måste tillstå, alt donna
on i afseende på mr. Ardworths fader ...n
pHvad fan, sir! - Tar ni fadrens parti, likså
äl söm sonens? j
Jag känner ingenting om mr. Ardworth den
ldre,, sade Percival trumpet; men jag vet,l