Och hon har tagit vård om den stackars Helena Mainwaring, den faderoch mederlösa? Bra, bra! det låter rätt hyggligt. Jag måste s: — jag måste se, hur det förhåller sig! Hvem får jag uppgifva, såsom den, hvilken frågat eter henne, då jag träffar madam Dalibard ? frågade Percival nyfiket. Hvem! Jo, mr: Tomkins. — Hon tör ieke komma ihåg det namnet Härvid skrattade främlingen, och mr. Mivers skrattade med, och mrs. Mivers, hvilken :merendels alltid skrattade, då annat folk skrattade, började också att skratta. Percival trodde sig ock, för sällskap skull, böra skratta, och silunda skrattade alla, då den sistnämnde steg upp och tog afsked. Han hade icke hunnit långt ifrån huset, på sin väg till kabrioletten, hvilken han lemnat vid Temple Bar, då han till sin förvåning fann mr. Tomkins vid sin sida. Jag ber om förlåtelse, mr. St, John, men ag är nyss återkommen till England, och vid ådana tillfällen är man gerna litet nyfiken. Den här unge juristen — ser ni, saken är den: samle Ardworth — en odugling, oss emellan agdt — var ett slags vän till mig — icke ust vän, ty vid Jupiter! jog tror, han var ämre vän emot mig, än emot någon annan — ikväl hyste jag ett dåraktigt deltagande för wonom, och skulle gerna vilja veta något mer mm någon, som bär hans namn, än jag kan njölka ur den der lilla narraktiga lärfiskränaren. Ni står då verkligen i intimt förhål-! ande till unge Ardworth, eh?) Intimt! stackars gosse, han låter ingen komna så långt. Han arbetar alltför träget, för tt vara sällskaplig. Men jag älskar honom uppiktigt, och jag beundrar honom på det högsta. Den skälmen är således arbetsam — nå, let är bra. Men gör han skulder, liksom den ymmeln Ardworth den äldre? I sanning, sir, jag måste tillstå, alt donna on i afseende på mr. Ardworths fader ...n pHvad fan, sir! Tar ni fadrens parti, likså äl söm sonens? j Jag känner ingenting om mr. Ardworth den ldre,, sade Percival trumpet; men jag vet,l