gjort bättre, om han uteslutit Peder Skrifvare egenskap af vis motrix i pjesen, oeh låtit Dack stå ensam såsom sielf princeps för sina bandlin gar, då ban erhållit ett högre intresse genom tsin fruktansvärdhet. Och den del af skuldfri het, förf. velat förskaffa honom, hade han kun nat erhålla, utan Peder, genom framhållande a det slags rättfärdigande, som förtryckta folk all tid haft att anföra, och som för smålänningar nes chef här, åtminstone i hufvuddragen, vä kunde hafva låtit lika godt som för Engelbrech eller för Gustaf Wasa sjelf, den tiden han käm pade emot Christiern. Vi medgifva likväl, at denna sida af ämnet icke var så lätt att gör gällande för svenska åskådare: emedan vår pa triotiska kärlek för Gustaf Wasa hindrar oss att se honom, i förhållande till smålänningarne i samma dager, som Erik XMHI eller Christieri till oss; hvarföre vi också i allmänhet hafva si svårt, att omfatta Nils Dacke med samma slag: känsla, som Engelbrecht eller Gustaf, befriaren Förmodligen ligger också i denna omständighe hela orsaken till omöjligheten, att någonsin mec Dacke göra ett rätt dupt intryck på svensk stenen. Ty här gifvas ej mer än två fall: an tingen skall han skildras ur fullt småländsk intresse, hvarvid Gustaf Wasa måste framsti som tyrann — och då afskyr man i Sverige hela pjesen; eller skall Dacken målas mer eller mindre karakterslös, såsom hr C. gjort — och då finner man icke stycket rätt intagande. Huru än härmed må vara, besitter dock pjesen onekligen många vackert tänkta partier. Dit höra i synnerhet scenerna emellan Thord Riddare och Anna Slatte, hållna i varm romantisk anda, ehuru just icke i någon ny färg. Midnatten på Woxtorps kyrkogård, med elldans, Glo-son, buller och härfärder i skyn (ungefär som i Friskytten), och der slutligen N:ls Dacke får se den mördade Slattes vålnad, är af stor effekt. Likaså uppträdet i 3:e akten, framför Wäckelsångs kyrka, dit tvenne adelsmän, Måns Stjerna till Lidhem och Måns Holm till Eksryd, tagit sin tillflykt, men der d äro på väg att efter Peder Skrifvares råd förrädiskt mördas af Dacken, då de räddas genom Thord Riddares mellankomst. I 4:e akten se vi de segrande smålänningarnes läger på OÖstgötagränsen, och Nils Dacke på höjden af sina triumfer. Lärorik är kontrasten, då just här hans lycka först brytes genom hans öfvermod och oförstånd. Han på en gång afslår konung Gustafs fredsanbud, aflägsnar från sig en mäktig del af sitt parti genom illa använd stränghet, och låter sig tillika förledas genom tyska furstars hala löften. Hela denna skildring är särdeles väl genomförd. Sista, 35:e, akten, i Rödeby skog, motiveras härmed. Fallen och öfvergifven visar sig Dacke här i en dager, som mycket försonar oss med honom; och om han blott i det föregående mera fingslat oss genom karrakterseld och kraft, så skulle hans tragiska slut säkert hafva hänfört oss. — Nils Dacke skjutes, historiskt. Förf. har derjemte dragit försorg, att styckets onda princip, Peder Skrifvare, hvilken, sedan. han alltigenom förledt Dacken, slutligen nu örråder honom, vid samma tillfälle får sin lön senom att upphängas i träd; hvaremot pjesens gathodemon, Thord Riddare, som ända i sista stunden varit Dacken på ett ädelt sätt trogen och nu är hans enda vän, får förlåtelse af konungens utskickade, Jakob Bagge, och förlyckligas: med den älskvärda Annas hand. Epilogen består i en varm hänsyftning på Sveakonungens lyckliga seger öfver den småländska ipprorsligan. Uttalade af Jakob Bagge äro lessa sluterd ganska passande, äfvensom egnade lt slå an på den svenska publiken, hvilken iltigenom naturligtvis stått på Gustaf Wasas ida. Men just af samma skäl göra också desse rd sitt till, att försvaga intrycket af hela den öregående pjesen, hvilken nu visar sig desto ner halva skildrat blott ett omdt och förhatligt ipptåg. Då dessa anmärkningar imedlertid mera angå imnets natur, än dess utförande, önska vi, att le, såsom de böra, icke uppfattas till förf:s nackdel vidare än för så vidt han valt denne matioren. Förbises får dock härvid icke, att! van, såsom sjelf hemfödd i det landskap, han enom sitt poem frejdat, haft stor anledning!