gjort bättre, om han uteslutit Peder Skrifvare
egenskap af vis motrix i pjesen, oeh låtit Dack
stå ensam såsom sielf princeps för sina bandlin
gar, då ban erhållit ett högre intresse genom
tsin fruktansvärdhet. Och den del af skuldfri
het, förf. velat förskaffa honom, hade han kun
nat erhålla, utan Peder, genom framhållande a
det slags rättfärdigande, som förtryckta folk all
tid haft att anföra, och som för smålänningar
nes chef här, åtminstone i hufvuddragen, vä
kunde hafva låtit lika godt som för Engelbrech
eller för Gustaf Wasa sjelf, den tiden han käm
pade emot Christiern. Vi medgifva likväl, at
denna sida af ämnet icke var så lätt att gör
gällande för svenska åskådare: emedan vår pa
triotiska kärlek för Gustaf Wasa hindrar oss
att se honom, i förhållande till smålänningarne
i samma dager, som Erik XMHI eller Christieri
till oss; hvarföre vi också i allmänhet hafva si
svårt, att omfatta Nils Dacke med samma slag:
känsla, som Engelbrecht eller Gustaf, befriaren
Förmodligen ligger också i denna omständighe
hela orsaken till omöjligheten, att någonsin mec
Dacke göra ett rätt dupt intryck på svensk
stenen. Ty här gifvas ej mer än två fall: an
tingen skall han skildras ur fullt småländsk
intresse, hvarvid Gustaf Wasa måste framsti
som tyrann — och då afskyr man i Sverige
hela pjesen; eller skall Dacken målas mer eller
mindre karakterslös, såsom hr C. gjort — och
då finner man icke stycket rätt intagande.
Huru än härmed må vara, besitter dock pje-
sen onekligen många vackert tänkta partier.
Dit höra i synnerhet scenerna emellan Thord
Riddare och Anna Slatte, hållna i varm ro-
mantisk anda, ehuru just icke i någon ny färg.
Midnatten på Woxtorps kyrkogård, med ell-
dans, Glo-son, buller och härfärder i skyn
(ungefär som i Friskytten), och der slutligen
N:ls Dacke får se den mördade Slattes vålnad,
är af stor effekt. Likaså uppträdet i 3:e akten,
framför Wäckelsångs kyrka, dit tvenne adels-
män, Måns Stjerna till Lidhem och Måns Holm
till Eksryd, tagit sin tillflykt, men der d äro
på väg att efter Peder Skrifvares råd förrädiskt
mördas af Dacken, då de räddas genom Thord
Riddares mellankomst. I 4:e akten se vi de
segrande smålänningarnes läger på OÖstgöta-
gränsen, och Nils Dacke på höjden af sina tri-
umfer. Lärorik är kontrasten, då just här hans
lycka först brytes genom hans öfvermod och oför-
stånd. Han på en gång afslår konung Gustafs
fredsanbud, aflägsnar från sig en mäktig del af sitt
parti genom illa använd stränghet, och låter sig
tillika förledas genom tyska furstars hala löften.
Hela denna skildring är särdeles väl genom-
förd. Sista, 35:e, akten, i Rödeby skog, motiveras
härmed. Fallen och öfvergifven visar sig Dacke
här i en dager, som mycket försonar oss med
honom; och om han blott i det föregående
mera fingslat oss genom karrakterseld och kraft,
så skulle hans tragiska slut säkert hafva hän-
fört oss. — Nils Dacke skjutes, historiskt.
Förf. har derjemte dragit försorg, att styckets
onda princip, Peder Skrifvare, hvilken, sedan.
han alltigenom förledt Dacken, slutligen nu
örråder honom, vid samma tillfälle får sin lön
senom att upphängas i träd; hvaremot pjesens
gathodemon, Thord Riddare, som ända i sista
stunden varit Dacken på ett ädelt sätt trogen
och nu är hans enda vän, får förlåtelse af
konungens utskickade, Jakob Bagge, och för-
lyckligas: med den älskvärda Annas hand. Epi-
logen består i en varm hänsyftning på Svea-
konungens lyckliga seger öfver den småländska
ipprorsligan. Uttalade af Jakob Bagge äro
lessa sluterd ganska passande, äfvensom egnade
lt slå an på den svenska publiken, hvilken
iltigenom naturligtvis stått på Gustaf Wasas
ida. Men just af samma skäl göra också desse
rd sitt till, att försvaga intrycket af hela den
öregående pjesen, hvilken nu visar sig desto
ner halva skildrat blott ett omdt och förhatligt
ipptåg.
Då dessa anmärkningar imedlertid mera angå
imnets natur, än dess utförande, önska vi, att
le, såsom de böra, icke uppfattas till förf:s
nackdel vidare än för så vidt han valt denne
matioren. Förbises får dock härvid icke, att!
van, såsom sjelf hemfödd i det landskap, han
enom sitt poem frejdat, haft stor anledning!