0 VV VV Mmm
I Ah, jag förstår! ni gör affirer i politiskt
Ikram — rädda för ?tal, skulle jag tro. Alltid
samma visa i detta fördömda land; och likväl
siger man oss, att vi äro Tial Sildes har
vil den dir herrn skrifvit något, som William
Pitt icke tycker om, kan jag tro. Mn William
Pitt! — ha — han är nu död — det är sant,
så är det! Sir, den här lilla boken tyckes vara
en högst förträfflig skrift; i min tid hade map
satt utgifvaren på Newgate.,
Under det mr. Tomkins sålunda pratade,
hade han makat sig nira intill bodkammaren,
der främlingen hade försvunnit; han satte sig
der på en hög stol, och läste och pratade på
samma gång; men hans ögon och öron vore
hvarje ögonblick spända åt bodkammarcn.
Betjenten anade föga, att han i den excen-
triska, pratsamma köparen hade en spion på
husots hemliga affärer; han förtför att slå ihop
paketer af den nya ströskriften. hvilken så bade
förtjust hans kund, under: det bön utbredde
ig öfv r det enorma uppseende, boken gjort.
Imedlertid hade Tomkins af det helfhöga sam-
alet i bodkammaren redan uppfattat tillräck-
igt, för att sluta; a!t det var just bokens för-
attare, som väckt hans nyfikenhet.
Icke förr än gentlemannen, följd ut till dör-
ren af den höflige bokbandlaren, hade lemnat
boden, stoppade mr. FTömkins sin broschyr i
ickan och gick, med er vänlig nickning åt bod-
etjenten, sina färde.
Knappt var han u!kommen på gatan, förrän
an blef varse Percival St? Iohn, som lutade
ig ut itTin sin kobriolett och samtalade med
örfattaren, Han stannade ett ögonblick obe-
lutsam; men den unge marnen, i hvilken våra
äsare tvifvelsutan igenkänt John Ardworth,
fslög. St. Johns isbjudsing att- åtfök: sig till
Bromplon och återtog sin väg genom trängseln;
abrioletten körde vidare Och mr. Tomkhins fort-
atle sin vandring, ehuru med allvarsammare
nin oeh stadigare steg, än förut, Imedlertid
tervände JohwWArdsvorth med tungt sinne till-
aka till sin ensliga kammare,
tForts. följer.) 4 ;