Nej, minsann! — sir, ursäkta, de ä sköra, stolarna! — Nej — han är lik hennes nåd i Brompton; han nedlåter sig sällan att besöka oss. Det var ej längre sen, än i söndags, vi bjödo honom till middag. Jag är wviss, att han icke behöfver rynka på näsan åt vår roastbeef och pudding! Här anfölls mr. Mivers af en våldsam hosta, hvilken afledde hans bustrus uppmärksamhet. Hon fruktade, att ban förkylt sig. Främlingen framtog en stor snusdosa, drog upp en duglig pris i näsan och sade till St. John: pDenna mr. Jobn Ardworth är väl en fiffig narr nog — en lagvrängare, kan jag förstå? Sir,) svarade Percival allvarsamt; John Ardworth är min synnerliga vän. Det höres, att ni känner honom bra litet.n Det är sant, medgaf främlingen, min själ, är det ieke ganska sant! Men jag förmodar, hän är lik: alla andra advokater — listig och full af knep, tillgjord och dryg, fördomsfull och pedanlisk, samt. en inbiten tory till på köpet: Jag känner dem, sir — jag känner dem nog. Alltför bra! sade St. John, halft glödtigt, halft förargad; mep er allmönna erfarenhet tjenar er föga här, ty Ardworth är just motsatsen till er beskrifping. j Ätven i politiken ?, Ja, jag fruktar, att han är till hälften ra-; dikal. — säkerligen mer än Whig, svarade: St. John, nästan mulet, ty hans egna teorier hade en helt motsatt riktning, trots hans opatriotiska glömska deraf vid hans tillbud att förskaffa Ardworth inträde i parlamentet. Jag är ganska glad att höra det, utropade frimlingen, i det han åter tog sig en pris snus. aOch den der hennes nåd i Brompton — måhända känner jag henne litet bötlre, än j:g känner unge mr. Ardworth — mrs. Brad — jag meaar madame Dalibard!, och främlingen bligade åt mr. Mivers, som långsamt kommit sig före efter några väldiga bultningar i ryggen, dem hans hustru gifvit honom till motverkande af hostan. Är det sant, att hon förlorat. bruket af sina lemmar? v l Percival skakade på hufvudet. i