Nej, minsann! — sir, ursäkta, de ä sköra,
stolarna! — Nej — han är lik hennes nåd i
Brompton; han nedlåter sig sällan att besöka
oss. Det var ej längre sen, än i söndags, vi
bjödo honom till middag. Jag är wviss, att han
icke behöfver rynka på näsan åt vår roastbeef
och pudding!
Här anfölls mr. Mivers af en våldsam ho-
sta, hvilken afledde hans bustrus uppmärksam-
het. Hon fruktade, att ban förkylt sig.
Främlingen framtog en stor snusdosa, drog
upp en duglig pris i näsan och sade till St. John:
pDenna mr. Jobn Ardworth är väl en fiffig
narr nog — en lagvrängare, kan jag förstå?
Sir,) svarade Percival allvarsamt; John
Ardworth är min synnerliga vän. Det höres,
att ni känner honom bra litet.n
Det är sant, medgaf främlingen, min själ,
är det ieke ganska sant! Men jag förmodar,
hän är lik: alla andra advokater — listig och
full af knep, tillgjord och dryg, fördomsfull och
pedanlisk, samt. en inbiten tory till på köpet:
Jag känner dem, sir — jag känner dem nog.
Alltför bra! sade St. John, halft glödtigt,
halft förargad; mep er allmönna erfarenhet
tjenar er föga här, ty Ardworth är just mot-
satsen till er beskrifping. j
Ätven i politiken ?,
Ja, jag fruktar, att han är till hälften ra-;
dikal. — säkerligen mer än Whig, svarade:
St. John, nästan mulet, ty hans egna teorier
hade en helt motsatt riktning, trots hans opa-
triotiska glömska deraf vid hans tillbud att
förskaffa Ardworth inträde i parlamentet.
Jag är ganska glad att höra det, utropade
frimlingen, i det han åter tog sig en pris snus.
aOch den der hennes nåd i Brompton — må-
hända känner jag henne litet bötlre, än j:g
känner unge mr. Ardworth — mrs. Brad —
jag meaar madame Dalibard!, och främlingen
bligade åt mr. Mivers, som långsamt kommit
sig före efter några väldiga bultningar i ryg-
gen, dem hans hustru gifvit honom till mot-
verkande af hostan. Är det sant, att hon för-
lorat. bruket af sina lemmar? v l
Percival skakade på hufvudet. i