hennes böner, ehuru, oss emellan, det icke litet klämmer efter att gå i förskott för de nödvändiga premierna. Apropos, detia leder mig in på ett ämne, der jag känner mig, såsom man säger, litet generad, — hvilket alltid är fallet med mig i de fördömda penning affirerna. Ni var så god och anmodade mig, att måla åt de ett par taflor för Laughton. Om ni nu kunför lemna mig i förskott en del af betalningen ter dem; så mycket det kan bli — ty jag sätticke något högt pris på min konst, då den uu öfvas för er räkning — så skulle ni göra mig en stor ijenst. Percival vände bort sitt ansigte, i det han kramade Varneys hand och hviskade med halfqväfd röst: Låt mig ha min del i Helenas gudomliga omtänksamhet. Gode himmel! hon, så ung, att så skåda bortom grafven, alltid för andra — lör andral Stenhård, som den uslingen Varney var, åstadkom dock Percivals rörelse och förslag hes honom en känsla, liknande ånger. Han hade för af.igt att tillegna sig älskarens guld, då det nu erbjöds; men att Percival sjelf skulle föreslå det, blind för den graf, till hvilken detta guld banade vägen, var någonting ohyggligt, som icke blifvit taget med i beräkningen bland de fasansfulla bilder, med hvilka hans afskyvärda penninglystnad och aggande farhågor gjort hans samvete förtroligt. Nej,, sade han med en af dessa betänkligbeter, som någon gång kunna uppstå äfven hos den nedrigaste bot — nej, jag har lofvat Helena att betrakta detta såsom ett lån åt henne. bvilket hon, då hon blir myndig, skall återbetala mig. Hvad ni kan fiona för godt att förskjuta mig, blir för målningarne. Jag äger rätt göra hvad jag behagar med det jag genom eget arbete förtjent. Hvilka skola ämnena för taflorna blifva? På den ena taflan skall ni återgifva Helenas uttryck och ställning, då ni kom till oss i trädgården, och kalla-ert ämne — Åningen. Hm! sade Varney, tvekande. Och det andra ämnet?