hennes böner, ehuru, oss emellan, det icke litet
klämmer efter att gå i förskott för de nödvän-
diga premierna. Apropos, detia leder mig in
på ett ämne, der jag känner mig, såsom man
säger, litet generad, — hvilket alltid är fallet
med mig i de fördömda penning affirerna. Ni
var så god och anmodade mig, att måla åt de
ett par taflor för Laughton. Om ni nu kunför
lemna mig i förskott en del af betalningen ter
dem; så mycket det kan bli — ty jag sätt-
icke något högt pris på min konst, då den uu
öfvas för er räkning — så skulle ni göra mig
en stor ijenst.
Percival vände bort sitt ansigte, i det han
kramade Varneys hand och hviskade med half-
qväfd röst: Låt mig ha min del i Helenas
gudomliga omtänksamhet. Gode himmel! hon,
så ung, att så skåda bortom grafven, alltid för
andra — lör andral
Stenhård, som den uslingen Varney var, å-
stadkom dock Percivals rörelse och förslag hes
honom en känsla, liknande ånger. Han hade
för af.igt att tillegna sig älskarens guld, då det
nu erbjöds; men att Percival sjelf skulle före-
slå det, blind för den graf, till hvilken detta
guld banade vägen, var någonting ohyggligt,
som icke blifvit taget med i beräkningen bland
de fasansfulla bilder, med hvilka hans afsky-
värda penninglystnad och aggande farhågor gjort
hans samvete förtroligt.
Nej,, sade han med en af dessa betänklig-
beter, som någon gång kunna uppstå äfven hos
den nedrigaste bot — nej, jag har lofvat He-
lena att betrakta detta såsom ett lån åt henne.
bvilket hon, då hon blir myndig, skall återbe-
tala mig. Hvad ni kan fiona för godt att för-
skjuta mig, blir för målningarne. Jag äger rätt
göra hvad jag behagar med det jag genom e-
get arbete förtjent. Hvilka skola ämnena för
taflorna blifva?
På den ena taflan skall ni återgifva Helenas
uttryck och ställning, då ni kom till oss i träd-
gården, och kalla-ert ämne — Åningen.
Hm! sade Varney, tvekande. Och det an-
dra ämnet?