Ett fruntimmer anländer, efter ett mångårigt ut
rikes vistande, till sin födelsestad och antager der
städes Katholska religionen, oaktadt hon, såsom jag
hört berättas, ej långt tillförne vistats i hjertat ock
kärnan at Katholicismen, nemligen i ett strängt
katholskt kloster i sjelfva Rom! Hvarföre skedde
då ej denna öfvergång der, i Kristendomens huf-
vudstad, hvarest månadtligen konversioner ske?
Hvarföre komma hem och låta skymfa sig af irre-
ligiösa och obildade personer, samt slutligen ut
sätta sig för landsförvisning? — Emellertid har
denna Amalia Lundebergs öfvergång till katholicis-
men satt hela andeliga delen af vår provins i rö
telse — och har jag erfarit, att den äfvenledes i
andra provinser åstadkommit samma verkan; fastär
Stockholmarne med vilja ej låtsar bry sig om sa-
ken. Hvad mamsell Amalia Lundebergs individu-
ella person beträffar, så veta vi ty värr alltför väl!
att emedan hon ej publikt utmärkt sig på verlds-
teatern, så har hon ej något intresse att hoppas,
hvarken hos publiken eller hos publicisterne och
beklagligtvis ej Heller hos defleste själasörjare.
Hvad hennes eviga väl för öfrigt beträffar, så veta vi
äfven att svenska eller rättare lutheriskt-svenska kyr-
kan ej frågar efter, om en själ från henne affaller.
— Och hvarföre? — Jo! derföre, att Svenska Kyr-
kan antingen icke bekymrar sig om en eller till
och med flera själar gå för evigt förlorade, eller
ock att den anser öfvergången till katholicismen
blott vara ett antagande af våra förfäders gamla
tro och själen efter affallet från Tutherska tros-
bekännelsen vara lika säker om sin salighet, som
före detsamma. Så tänka likväl ej katholikerne om
dem som cj mera tillhöra deras, så kallade, bonne
foi. Jag tycker dock att våra andlige prester (vi
hafva några få) för sakens skull, ej för personens,
bordt, nitälskande för sitt vigtiga kall, visa att
sann religion finnes i vårt land och bland dem, i
stället för att genom ett liknöjdt och föraktligt stil-
latigande tydligt gilla ovett, utöst mot en religiöst-
bedröfvad medkristen, som söker frid med Gud.
Jag blef högeligen förvånad vid genomläsandet af
läkare-artikeln. Hvad skola katholikerne dervid tro
om oss lutheraner? Jo! att vi äro så okunnige och
moraliskt obildade, det vi ej kunna fatta något an-
deligt, ej kunna lyfta vår själ från stoftet till nå-
got högre, utan inskränka oss till spanskfluga, m.
m. Förskräckligt! Men jag är säker att det äfven
bland- oss finnas ädla och bildade personer, som
tänka annorlunda.
Du, som känner Hr Lars Hjerta, bed honom ej
utskämma svenskarne för mycket genom dylika ar-
tiklars införande i sin tidning, på det ej utlännin-
gens sägen om oss måtte besannas. Hvarje mora-
liskt bildad person känner denna sägen.
Det var dock väl att något nytt samtalsämne kom
å bana, så att vi fingo höra talas om något upp-
byggligare än den länge utskrikna Jenny Lind.
Högre sträckte sig ej den vidt-bereste grefvens tan-
kar än till henne. I den rike baronens salong
prydde hennes porträtt både väggar och bord. Ja,
hos sjelfva biskopen, liksom på hofyet, gafs soirer
å la Jenny Lind — alla glömmande att det var den
Högstes verk som de i henne beundrade och att
hon blott var verktyget. När den upplysta och bil-
dade klassen så handlar, hvad kunna vi då vänta
af folket? Väl oss! om något allvarligare och bättre
kunde förmå oss att tänka på vårt eget högre väl:
du förstår väl, att jag härmed ej menar någon öf-
vergång till katholicismen; men derigenom att en
sådan nu skett, borde vi sjelfva komma till besin-
ning och eftertanka på vår egen salighetslära- Jag
är äfven fullt förvissad, det Amalia Lundebergs syf-
temål ej allenast var, att från en faisk beskyllning
frikalla sig och katholska kyrkans beskyddare i
vårt land, utan jemväl att uppmana våra prester
och hela Sverge att tänka på sitt eviga väl, samt
att hon följaktligen derigenom sjelf bättre skulle
kunna öfvertyga sig om sin nya tro. — År det icke
vida skönare, att söka verka för själars väl, än att
som Jenny Lind med trollkraft söka förtjena rykt-
barhet, för att derigenom förvärfva sig verldens
gunst ?
Låtom oss derföre ej illa upptaga Amalia Lunde-
bergs uppmaning, aflägg all skenhelighet och varom
enfaldige och ödmjuke i andanom. Jag hoppas,
det demoiselle Lundeberg vunnit sitt syftemål åt-
minstone i vår provins; ty kyrkorna, som tillförne
stodo tomma, äro numera fulla; prosten sjelf, till-
förne nästan alltid vid vira- eller drycksbordet, be-
tiger nu sjelf predikstolen, låtande adjunkten vara
åhörare; skolpresten, som tillförne för det mesta satt
och slöjdade, bereder sig nu sjelf på förhand till
stt allmänt förhör med socknens barn; till staden
sändes enkom bud för uppköp afLuthers lefverne,
dammiga ,biblar och katecheser — och de obe-F
medlade draga icke i betänkande att dertill gifva
sin sista skärf. — Och hvarföre allt detta? Jo!
för att protestera mot katholicismen och för att än
en gäng öfyertyga sig om en glömd sanning, på det
pj en hemlig tanke må kunna insmyga sig i det
obeväpnade hjertat. — .
Ehuru det troligtvis ej intresserar dig, så gör mig
dock den tjensten att hos vederbörande göra dig
ERE ERE