af hans ansvarsfrihet, har lättare att undandrag sig beroendet af representationen hvad styrelse systemet beträffar, så vidt detta icke direk beror af beskattningsoch anslagsfrågornas behandling. Vi hoppas att enhvar skall finna, att det nu framlagda exemplet är af tillräckligt stor vigt för att rättfärdiga den utförlighet hvarmed vi behandlat detsamma, i ändamål att åskådliggöra den ställning, hvari tvenne på det hela lika sinnade organer inom pressen kunna komma till hvarandra i vissa serskilda frågor, äfvensom att Dagligt Allehanda benäget skall inse, att vi ej utan skäl väckt dess uppmärksamhet på det nu förevarande ämnet serskildt och yttrat vår önskan, att det måtte utlåta sig deröfver med fullkomlig bestämdhet, samt antingen förena sig med oss eller vederlägga våra invändningar. Vi förklara uttryckligen, att vi härmed icke åsyfta någon insinuation mot Allehanda; men å andra sidan är det äfven ganska naturligt, att om pressen icke yttrar sig fullt otvetydigt i frågan, så kan regeringen lätt tro sig i några sväfvande uttryck finna en beredvillighet hos tidningarna att utan vidare betänklighet understödja ett anspråk från regeringens sida att få deltaga i utnämningen af riksdagsmän, och hvem kan då undra om en önskan derom framställes från vederbörande? Det synes oss derföre vara ärligast handladt, att säga sin mening ifrån början, neml. att de serskilda omständigheter, som skulle kunna påkalla den ifrågaställda koncessionen, i alla hänseenden måste vara helt andra samt väl bevisade och högst, bindande, för att ej möta ett bestridande. I närvärande ögonblick och med den medelvägsriktning, som representationsförslaget redan erhållit inom kommitteen, kunne vi till och med icke inse hurudana de skäl skola vara, som kunna göra det nödigt eller ens önskligt att lemna regeringen en direkt lott med uti representationen, oberäknadt den indirekta inflytelse, som den alltid kan utöfva. Ehnru det kunde synas härmed vara tillräckligt taladt öfver ifrågavarande ämne, så återstår likväl ännu ett och annat att säga derom: Om tidningspressen måste nemligen, så till vida som den föresatt sig den dubbla uppgiften att dels vara en organ af allmänna tänkesättet, och dels sammanhålla och utbilda detta tänkesätt, gälla, ej mindre än om representationen vid riksdagarna, Duvergier de Haurannes ofvan an-: förda sats att den, i stället att mottaga sina opinioner och sin politik ofvanifrån, bör frambära dem dit och söka göra dem gällande; samt att den bör vara ett uttryck af folkets röst och i öfrigt tillhöra sig sjelf. Frågan om tidningarnes ställning å ena sidan till detta tänkesätt, och å den andra till regeringen, blifver derföre alltid af mycken vigt och återkommer vid afhandlande af hvarje ämne, såsom ett föremål för uppmärksamheten, i samma mån, som landets intresse fordrar att söka göra bestämda åsigter gällande hos regeringen. 0 S—— Lt f AN SA LITTERATUR. VV Den Gamla Grefvinnan, novell af G. H. Hellin. Hr Mellins förlattareskap är för väl ändt, för att med anledning af det nu förevarande lilla arbete påkalla en utförligare kriik. Denna novell äger alla de förtjenster, som Ir Mellins tidigare stycken i samma genre genenligen hafva ägt, nemligen: ett mjukt, leigt, behagligt och smidigt språk, en lätt och imderhållande plananläggning, trefliga och älskårda samt pikant framstående karakterer, ehuru nan någongång kan anmärka att de icke äro å genomförda, som man kunde hafva skäl att nska. Dessa förenämda egenskaper, jemte Hr A:s -lyckliga förmåga att objectivisera de äm:eh, som han behandlar, skola i alla fall alltid öra hans litterära romantiska produkter välomna för publiken. I denna novell spelar en ammal riksrådinna och enkegrefvinna Meyereldt bufvudrollen. Det ädla väsende, som hon tvecklar, ger arbetet ett underhållande intresse; eremot synes det, som om fru Blomberg — gentligen den onda primcipen här — icke till in karakter är så utförd, som läsaren väntar ig. Också afslutas derföre stycket i afseende å henne mera såsom ett fragment, än såsom (ÅR ÅA — rn -— mm — VAA