riga stelhet, aldrig syntes hvila.: Tänderna vor ännu hvita och regelbundna, såsom i ungdomen, och då de, under det hon talade, visade sig, gåfvo de en sällsam, onaturlig friskhet åt ett i öfrigt så affallet ansigte. När Percival betraktade henne, såg han dessa irrande ögon nedsänkta, och likväl kände han, att de bespejade honom; en känsla, nästan af fruktan, sköt genom hans hjerta. Likväl var han till den grad mera benägen för medlidande ocK förtroende, än för m:sstanka och rädsla, att, då madame Dalibard hastigt såg upp och, sakta skakande på: hufvudet, sade: Ni ser blott en sorglig ruin af mig sjelf, unge slägtinge, förvandlades alla de mstinkter, naturen sjelf tyckes ingifva för sjelfbevarelsen, i en himmelsk ömsinthet och deltagande. Ack,, sade han, i det han uppsteg och tryckte en af dessa mordiska händer i sina, medan tårar glänste i hans ögon; då ni kallar mig slägtinge, har jag ju alla en:slägtinges privilegier. Ni måste ha de bästa rådgilvare — de skickligaste läkare. Ack, ni skall återställas — ni får icke misströsta.n Lucretias läppar rörde sig oroligt. Denna ömhet öfverraskade henne. Hon vände sig med förtviflad ansträngning. bort ifrån den skymt af mensklig känsla, som sköt fram ur hennes själs sjufaldiga dunkel: Tänk icke på mig, sade hon med elt tvnnget leende; det är en egenhet hos mig att icke gerna vilja höra talas om mig sjelf, ehuru jag sjelf denna gång gilvit anledning dertill. Tala om de gamlr cedrarna vid Laugbton — stå de ännu qvar? Ni är herre till Laughton nu — det är ett vackert arf!, S:t John, i tanka att behaga henne, talade nu om det gamla herresätet, beskref de förbättringar bans fader gjort, och språkade glädtigt om dem; han sjelf ämnade göra; allt längre han fortfor, jemnades Lucretias panna, sem för ett ögonblick rynkats, den blef allt slätare, och den vanliga dysterheten återvände i hennes själ. Plötsligt intöll hon: Huru upptäckte ni mig — var et genom mir Varney? Jag bad honom att icke omnämna mig — och på hvad sätt har ni annars kunnat erfara —? Under