beslutat föreslå en öfre, bestående af elemen ter, som genom de förut uppställda kathegori erna af viss betydlig förmögenhet och värdighe istatens tjenst eller redan genomgången längre riksdagsmannabana, till största delen måste var: konservativa (hvarmed vi dock här ej men: detsamma som reaktionära). Allehanda sade äfven, att i valet mellan at låta adeln sjelf välja ledamöter i den öfre kam maren, eller att lemna konungamakten en vis utnämningsrätt, det sednare vöre i så mått bättre, som en liberal regering då icke äfven tyrade att se sina i folkfrihetens intresse gjor da förslag kullkastade af ett konservatift elle; aristokratiskt parti i den öfre kammaren. Vi hafve nyss yttrat oss öfver frågan om al ternalivets nödvändighet, och afvakta således hvad Allehanda kan hafva att säga derom Hvad det sednare skälet beträffar, så kan slut satsen väl hafva sin riktighet, om blott premissen stode fast. Men erfarenheten visar tyvärr att ett folk icke just kan taga såsom på hyllan att dess regering alltid skall vara liberal. Mar får ej glömma den nästan utan undantag konstanta erfarenheten af två saker: den ena ati hvarje makt känner en nästan oupphörlig frestelse att utvidga sig, och att begäret dertil vanligen är starkare i samma mån som der har utsigt att undanrödja motståndet; och den andra, att regeringar i allmänhet hafva en inneboende böjelse att regera så mycket som möjligt, samt såsom medel dertill uppenbara ett ständigt behof af ökade statsanslag, ett behof, som alstras af många serskilda orsaker, men i allmänhet deraf att penningen är en så betydande nerv i alla materiella företag, och hvilket behof, enligt hvad erfarenheten ådagalagt, ännu aldrig stadnat eller gått tillbaka, så länge tillgångar utan alltför stor svårighet kunnat erhållas att tillfredsställa detsamma. Dessa båda böjelser kunna finnas i ganska betydande grad äfven hos en i många fall liberal regering, och vår egen närvarande har i detta afseende icke visat sig utgöra något undantag hittills: hvad skall man då säga, i fall landet får en sådan, som vid maktens utöfning icke frågar efter allmänna tänkesättet, samt blir fallen för nycker och despotism? Derföre behöfver landet en representation, så sammansatt, att den gör afseende på mMmassans rätt och behof, samt kan göra denna rätt gällande emot regeringsmaktens inflytelse, när denna ej öfverensstämmer med folkets interesse. Vi tillåte oss här, att citera några för detta tullfälle ganska tillämpliga tankar af en bland Frankrikes utmärktaste deputerade, fastän tillhörande de konservative, Duvergier de Hauranne, uti en i December månad utgifven broschyr om valreformen. Det väsendtliga vilkoret, den vigtigaste grundläggnigen, den högsta nödvändigheten för en representatif styrelse, säger han, är en kammare, fritt och ärligt vald, som uttrycker nationens känslor och önskningar: en kammare som, i stället att emottaga sina opinioner och sin politik från högre ort (den haut), framför dem dit och gör dem gällande (les apporte et les impose), en kammare, med pelt ord, som icke beror och har sitt ursprung annat än ifrån folket (qui ne releve que du pays): och som tillhör sig sjelf. I fall den fransyske statsmannen har rätt häruti, och det lärer näppeligen bestridas, så torde man äfven inse, att serdeles stora och vigtiga skäl måste både finnas och tydligt framläggas, innan den, som vill försvara folkets sak, kan gå in på att. låta inlägga i representationen ett sådant element, som det föreslagna, eller regeringens rätt att tillsätta en del ledamöter, och de skäl som hittills synas i Allehanda, finne vi då för vår del sannerligen otillräckliga, så mycket mera, som dels regeringen här, genom sin attribution i afseende på den ekonomiska lagstiftningen, i alla fall har en vida större makt än i Frankrike, dels också konungen sjelf, i följd af konseljens formation, mera personligt deltager iaffärerna, och styrelsemakten på det hela, i följd gare, att ett mindre antal af de förmögnaste har en ganska betydligt öfvervägande andel i den nedre kammarens sammansättning, och att, om vi ej alltför mycket misstage oss, ett gansku starkt: konservatift element redan häruti blifvit nedlagdt.