låg midt ibland de städade villorna och nätta
småhusen i det vackra och blomstrande Bromp-
ton.
Samma tjenarinna, som öppnat porten för
Ardworth, inställde sig på Percivals kallelse,
och, efter att några ögonblick hafva betraktat
honom med en dum, stirrande blick, sade hon:
ni har gått galet! och vände sig om, för att
gå in.
Vänta — vänta!, skrek Percival, och sökte
intränga genom porten; men pigan spärrade en-
vist ingången. Jag har alldeles icke gått ga-
let, min vän. Jag har kommit hit för att be-
söka madame Dalibard, min — min slögting!n
Er slägting! och åter stirrade pigan på
Percival med en blick, genom hvars slöja af
dåsighet något misstroende framlyste. Dröj ett
ögonblick här och säg oss :ert namn.
Percival lemnade henne sitt kort, med det
ljufvaste och inställsammaste leende. Hon tog
det med ena handen och vred om nyckeln i
låset med den andra, lemnande Percival utan-
före. Det gick fem minuter om, innan hon
återkom; med samma tvungna, trumpna upp-
syn öppnade hon då porten och bad honom
stiga in.
Den godbjertade ynglingen suckade, då han
kastade en blick på det ödsliga och torftiga
huset, och tänkte för sig sjelf: Ack, gifve
Gud att hon vore min slägting! då skulle jag
Zga rätt all förskaffa henne och den älskvärda
flickan ett bättre hemb Den gamla tjenste-
qvinran slog upp förmaksdörren och Percival
befann sig ansigte mot ansigte med sin döds-
fiende! — Länstolen var vänd åt dörren, och
madame Dalibards uttrycksfulla ansigte fram-
ställde sig, Skarpt och allvarligt, midt för den
inträdande.
Ja sån sade hon långsamt, likasom ville hon
uppsluka honom med sinå genomträngande, sta-
diga blickar — ja så, ni är Percival S:t John!
— Välkommen! jag trodde ieke att vi någonsin
skulle träffas. Jag har icke sökt er — ni sö-
ker mig! Sällsamt — ja sällsamt — at den
unge och rike skall söka den 1Idande och fat-
tigel !
Öfverraskad och förvirrad vid denna besyn-