under mig, litet mera höflig, skulle jag blifv er mycket förbunden. Under er! JM 7? Är det han? — Grabdman, har jag ruter i mig? Är icke detta en arm, och detta fem stålsatta fingrar? Jag är nog karl för min hatt; men JVM 7 är en liktjuf! MM 7 har hunsvotterat mig — och jag höll det till godo! JV 7 kan få piska mig, och denna arm rör sig inte. Han lefver mellan grafvar och på kyrkogårdar, dit Teke-fan sjelf törs — den förbannade J4 7! Begär något annat, Grabman. Jag vågar icke röra M 7 mer än ett spöke.n Grabman hånlog, då han såg, att Bill, så djerf bof han ön var, bleknade under det han talade; men i detsamma återkom Bob med klädesborsten, hvilken exprokuratorn ståck i sin ficka; bvarpå han skakade Bills hand, klappade Bob på hufvudet och begaf sig af. Bill satte sig åter och mumlade för sig sjelf: Ge sig ihop med en ficktjuf! fan besitta den Grabman; vill han göra sig af med stackars Bill ?x Under tiden visade Bob förstulet för sin andra broder den ifrån Beck snattade skallran. Barnen aktade sig väl att visa den för fadren. De kände redan hos sig den berömliga ambitionen att vilja göra affärer för egen räkning. VIII. PERCIVAL GÖR BESÖK HOS LUCRETIA. Då St. John vunnit visshet om, i hvilket hus Helena bodde, var det icke svårt för honom att få veta namnet på hennes beskyddarinna, hvilken Beck förmodat vara hennes moder. En känsla af liflig glädje blandade sig med Percivals förvåning, då han i detta namn igenkände det, som tillhörde en hans qvinliga slägting. Han kände föga af sin familjs historia. Hvarken hans far eller mor samtalade gerna om den fallna arftagerskan — det var ett ämne, som barnen hade funnit vara bannlyst; men bland grannarne hade Percival hört Lucretia benämnas den stolta och talangfulla miss Clavering — som till allas förundran hade nedlåtit sig till en messallians med sin onkels franska biblotekarie. Att hennes förlust af St. Johnska egendomen, som Percivals far fått