nerliga helsning, stannede Percival tvärt midt i
rummet; det lig något oändligt intagande i hans
skygga och likväl behagliga förvirring. Den
syntes, med stum vältalighet, bedja om ursäkt
och öfverseende. Och då han med sin silfver-
klingande röst, som ännu ej erhållit mandce-
mens fullhet, med varm känsla yttrade: För-
låt mig, madame; men min mor ör icke i Eng-
land,, — vittnade denna ursäkt om så grann-
laga tänkesätt, så fulländad uppfostran, att verlds-
mannens lugna tillförsigt icke varit mer egnad
att öfvertyga om ridderligheten hos denne yng-
ling, som var född ädling.
Jag har ingenting att förlåta, m:r S:t John,
sade Lucretia mildare. Förlåt mig deremot,
att min sjuklighet icke tillåter mig uppsliga,
för att emottaga er. Denna stol — här —
bredvid mig. Ni har mycken likhet med er
lar.
Percival upptog denna sista anmärkning så-
som en artighet och bugade sig. I det han
höjde sin fria panna, betraktade han nu för
första gången med stadig blick sin nyfunna
slägting. Lucretias ungdomsdrag hade natur-
ligtvis nu med medelålgern antagit en bestäm-
dare prägel. Konturerna, som alltid varit nog
mycket skarpa och markerade, voro nu sträfva
och hårda som en mans: linien emellan ögon-
bryner! var fördjupad till en fåra. Ögat bibe-
höll sin oroliga, dystra sidoblick, eller, vid säll-
synta tillfällen, såsom då Percival inträdde, sin
forskande skärpa, sitt befallande uttryck; men
ögonlocken, röda och blodsprängda al sorg och
vakor, gåtvo ett hemskt och .vildt uttryck åt
hennes blick, antingen den flög omkring eller
hvilade. Trots lamheten i hennes lemmar, för-
rådde ansigtet, ehuru -blekt och magert, dock
intet tecken till fysiskt lörfall. En styrka, öf-
verträffande en. qvinnas vanliga, kunde ännu
spåras i det starka muskelspelet och fastheten
af de hårdt sammanpressade läpparna. Hvad
läkarne kalla vitalitetv, och som de, i fall de
äro erfarne, genast upptäcka i anletsdragen så-
som ett förebud till långt li, fanns hos henne
och uppenbarade sig i hvarje ställning af hen-
nes ansigte, i hvarje rörelse af de magra, seni-
ga händerna, hvilka, i motsats till kroppens öf-