klen röst: — Låt bli mig! — låt bli mig! Hål)
er stilla då! Mrs. — Mrs. — Mrs. M.! O,
Herre Gud! Mrs. M. Vid det sista uppre-
pandet af den älskade och välbekanta initialen,
uttalad i en ton af nästan öfvermensklig ångest,
var mrs. Mivers äktenskapliga hjerta nära att
brista. -
Vänta här ett ögonblick, barn! Jag skall
minsann ge dem så godt igen — det är bara
det jag vill! Och i nästa minut hördes mrs.
Mivers väsnas och gräla, tilldess Helenas öga
förlorade hvarje spår efter henne. Den stac-
kars flickan, sålunda lemnad allena, allt mer
förlägen och skrämd, kastade en blick omkring
sig. Denna blick uppfångades af två unga män,
till hvilkas stånd man i dessa dagar, då kläd-
seln ger en ganska osäker ledning för hedöman-
det af personers ställning isamhället, icke kun-
de sluta af deras yttre. De kunde vara dan-
dies från vestra ändan af staden — de kunde
vara kontorsskrifvare från den östra.
Elin anamma, utropade en, detvar en ra-
sande söt flickal Genom en hastig rörelse af
hopen, funno de sig idetsamma begge helt nära.
nyid Helcna. ;
År ni ensam, min engel?s yttrade en utaf
lem med rå förtrolighet.
Tlelena svarade icke — tonen i denna röst
krämde henne. En öppning i folkhopen lem-.
rade h nne fri utsigt bortåt Cleveland Row,
wilken icke ledde till några illuminerade plat-;
er och derföre var tom på folk. Genast skyn-
lade hon bort till detta ställe; de två karlarne
öljde henne, under det den äldre och djerfvare
mellanåt försökte fatta tag i hennes arm. Slut-
l