kasta beskyllningen för proletärernes tillvex
och pauperismens tilltagande. Ingenting kar
vara origligare; ty, såsom sagdt, der, hvares
nöden öfverstiger alla gränsor, der stiger äfver
befolkningens antal utöfver de samma, och de
finnes, för att hämma denna onaturliga tillvext
intet annat medel, än att bereda hvar och er
arbete, med ett ord, medgifva alla rättigheter
att ärligt och med sitt arbete försörja sig
Fåfängt invänder man här att undergång före-
stå de egentligen så kallad: näringsidkarne, om
hvar och en skall ega rättighet att förfärdigs
hvilket arbete som heldst och försälja detsam-
ma. Vi säga, att uti detta fall må alla dela
lika öde, och om någon blifver utan arbets-
förtjenst, så är det icke den skicklige, den or-
dentlige. I alla fall visar erfarenheten från de
länder, der näringsfrihet redan en längre tid
varit införd, att arbetsförtjenst icke fattas der
mera än på de ställen, der skråen äro bibe-
hållna, fastän det ej bör nekas att under båda
dessa förhållanden marknaden kan bli öfverfyl!d
på serskilda varor, om för minga näringsid-
kare på samma gång producera alltför mycket
af enabanda tillverkning. Men detta torde
minst vara att befara under systemet af fri-
het, emedan der alltid finnes den tillflykten,
att utbyta det yrke, som ger ingen eller ringa
vinst, mot det som ger högre.
Men, säger man, det finnes en gräns för
konsumtionen, då åter, om alla ega uppträda
såsom producenter, produktionen blifver snart
sagdt obegränsad, eller åtminstone vida öfver-
går behofvet och möjligheten af afsätlning.
Till svar härpå upprepa vi, eller att bristande
afsällning kan uppstå, då för många näringsid-
kare producera samma vara, men deremot kan
aldrig marknaden bli öfvertylld på alla slags
varor på en gång, annat än för den händelse,
att en alltför stor d:1 af befolkningen icke är
konsument i egentlig mening, d. v. s.icke eger
medel att derför tillbyta sig varor, eller också
under periodiskt olyckliga konjunkturer af miss-
vexter m. m., som ej bero af det ena eller
andra systemet. Medel att tillbyta sig don an-
dras tillverkningar erhåller åter den attige just
derigenom, att äfven han eger varor att af-
yttra, och sådana alstrar han, så snart han eger
använda sin arbetskraft, hvars produkt alltid
blifver en vara, den må förfärdigas för en en-
treprcnörs eller för arbetarens egen räkning.
Dessutom torde man böra besinna, alt möj-
ligheten för cn nation att deltaga uti verlds-
handeln, beror jus derpå, att den af vissa va-
ror, som ännu äro bogärliga å verldsmarkna-
den, producerar mera än hvad inom landet kan
förbrukas, och att sålunda en uppdrifven pro-
duktion är nödvändig, dels för att tillbyta sig
de varor, landet sjelf icke förmår frambringa,
dels för att i landet indraga främmande penningar.
Näringsfrihetens motståndare hafva påstått,
att skråsystemet vore det bästa skydd för ar-
betarens rätt. Vi hafve visat, att den endast
skyddade skrånas arbetare, med förbiseende af
alla andra, men äfven hvad dessa beträffar, så
vidt med dem förstås gesäller och lärlingar,
så skyddas de, åtminstone mot sina mästare,
bäst derigenom, att de förre, i fall desse bjuda
till att nedsätta arbetslönerna, kunna säga: vi
arbeta icke hos dig, utan gå att försörja oss
sjelfve, ja, till och med blifva sjelfve mästare.
För öfrigt gör man sig en ganska oriktig fö-
reställning om det hitölls varande förbållandet,
om man kan tro, att alla, i skrån inskrifna,
arbetare ägt tillfälle till. arbetsförtjenst. Sådant
är icke händelsen åtminstoxe uti vårt land. Af
nära 7000 gesäller har knappt häliten hittills
ägt jemn och stadig sysselsättning, medan den
dfriga delen dels tidtals saknat arbete, dels
sysslolös fått drifva landet omkring, så att
många deribland utgöra ett slags vandrande
tiggarmunkar, hvilkas beröring med allmogen
för denna icke är a det mest fördelaktiga in-
flytande. Man bör ej förgät
ja alt desse arbets-
löse gesäller hindrades af skråförfattningen alt
på egen hand arbeta, dels så länge de icke in-
nehade erforderliga år, dels emedan de icke
ägde råd afligga det dyra mästareprof denna
fordrade, dels ock af de andra dryga afgifter
och onödiga former, denna och andra gamla
författningar för mästerskaps vinnand2 påfor-:
drat. Det lärer icke kurna nekas. att denna
sysslolösket utgjort en dryg beskattning på lan-,
det, och att! allt, hvad desse arme kunna i
följd af den nu lemnado försörjningar!tten pro-
duc :ra, jemförelsevis leder tll vinst bide för
dem sjelfve och det hela.
KSO NETA FESTER HATAS TEE
seem
- FE SE FE lan nan HANN.