den kraftfullhet, hon ej förmådde mildra. Men
nu, just som de kommo till ändan af St. James
Street, fann mrs. Mivers ändtligen den, som
var henne vuxen. En tätt sammanpackad folk-
hop stod der och betraktade i stillhet det ly-
sande skådespel, som bodarne och klubbarne
vid denna gata presenterade. Täckvagnar och
andra åkdon hade stadnat i sin fil, och tält
framför mrs. Mivers stodo tre mycket små och
magra qvinnor, hvilkas klädsel röjde, att de
tillhörde den lägsta folkklassen.
Gå undan, der — gå undan, mina goda qvin-
nor — gå undan! ropade mrs. Mivers, med
lika mycket förakt för de i vägen ståendes kropp-
storlek, som deras stånd.
Kantänka! hvad behöfver man gå undan för
en sådan der gammal ruagata?, invände en af
damerna, i det hon vände sig om och skelade
med ett ganska hotande uttryck på mrs. Mi-
vers frodiga ansigte.
Mrs. Mivers vårdade sig ej att svara, utan
anlitade sin vanliga taktik. Hennes paraply och
äkta man kördes rakt emell.n två af de qvin-
liga hindren; men till den angripandes otroliga
förvåning och fasa försvunno på en gång både
paraply och man. De tre små furierna bade
gripit dem begge i sina klor. De bortsletos
ifrån sin naturliga ägare — och slängdes långt
bort ifrån stället; den bakom varende ström-
men, som linge i harmsen dyning brusat kring
om fsran efter dem, som så plötsligt arbetat
sig fram igenom den, trängde nu muntert på
med sina tusende böljor. Mrs. Mivers och He-
ena drefvos bort åt ett håll, paraplyn och man-
a on åt ett annat: på afstånd hördes en fin och