Ardworth kastade en saknadsfull blick efter Helenas sköna figur; när dem försvann, vände han sig bort med en lindrig sprittning och en tillbakahållen suck, samt vandrade med en kraftfull mans långa, stadiga steg genom Strand, till ett boktryckeri, d:r en tidning trycktes, i hvars redaktion han var ansvarig medarbeMen Percival, som hade uppsnappat mycket af samtalet, hvilket hölls så nära honom — Percival, sysslolishetens och det fria tyckets lyckliga barn, hade intet arbete, ingen sysselsältning, som lade band på hans bjertas fria drift, och hans hjerta drog honom, med magnelisk kraft, i spåren eiter den första varelse, som hos honom väckt ungdomens ljufva känslor. Imedlertid ville ödet nu lära mrs. Mivers — ehuru kanske lexan föga gagnade henne — att den, som vill vandra sin verld fram utan motging, miste vara lika ödmjuk som stark; och att, ehuruväl, till en viss grad, både man och qvinna kunna tränga sig fram med att stöta paraplyer i refbenen på folk och utan förskoning trampa menniskor på tårna, både refben och tår likväl hafva vissa gränser för sitt tåJamod. Helena, halft förskräckt, halft road af sin ledsagerskas tappra beslutsamhet, satte tll mrs. Mivers mod och lycka det förtroende, som den svage alltid sätter till den starke, öch churu, när hon vände ögat itT:n illuminationen, hon bad mrs. Mivers att fara varligare fram, hyste hon dock, enär de nu lyckligt hunnit ifrån St. Pauls kyrka till St. James palats, ingen synnerlig farhåga för några obehagliga följder a