Ardworth kastade en saknadsfull blick efter
Helenas sköna figur; när dem försvann, vände
han sig bort med en lindrig sprittning och en
tillbakahållen suck, samt vandrade med en
kraftfull mans långa, stadiga steg genom Strand,
till ett boktryckeri, d:r en tidning trycktes,
i hvars redaktion han var ansvarig medarbe-
Men Percival, som hade uppsnappat mycket
af samtalet, hvilket hölls så nära honom —
Percival, sysslolishetens och det fria tyckets
lyckliga barn, hade intet arbete, ingen syssel-
sältning, som lade band på hans bjertas fria
drift, och hans hjerta drog honom, med mag-
nelisk kraft, i spåren eiter den första varelse,
som hos honom väckt ungdomens ljufva känslor.
Imedlertid ville ödet nu lära mrs. Mivers
— ehuru kanske lexan föga gagnade henne —
att den, som vill vandra sin verld fram utan
motging, miste vara lika ödmjuk som stark;
och att, ehuruväl, till en viss grad, både man
och qvinna kunna tränga sig fram med att stöta
paraplyer i refbenen på folk och utan försko-
ning trampa menniskor på tårna, både refben
och tår likväl hafva vissa gränser för sitt tå-
Jamod.
Helena, halft förskräckt, halft road af sin led-
sagerskas tappra beslutsamhet, satte tll mrs.
Mivers mod och lycka det förtroende, som den
svage alltid sätter till den starke, öch churu,
när hon vände ögat itT:n illuminationen, hon
bad mrs. Mivers att fara varligare fram, hyste
hon dock, enär de nu lyckligt hunnit ifrån St.
Pauls kyrka till St. James palats, ingen syn-
nerlig farhåga för några obehagliga följder a