mig. Han fruktar, att jag skall vara honom vägen — kanske varna er eller — korteligen vi äro honom båda i vägen. Han ger er nt sjelf tillfälle att fly. Äro vi väl i England skall det snart utbrytande kriget hindra oss ifrån att återvända. Han skall nog tyda lagen om äktenskapsskilnad till sin förmån -— och gifta om sig! Hvad mer? han skonar åtminstone ert lif och qvarlefvorna af er förmögenhet. Stanna qvar — stå i vägen för hans planer — och — nej, nej; — kom med till England; — hvar som helst är säkrare för er, än här. Under det han talade, hade en stor förändring föregått på Lucretiis ansigte. Först er blixt af öfvertygelse om riktigheten af Gabriels yttrade förmodan, dernäst ett uttryck af bedöfvande fasa; slutligen reste hon sig upp — reste sig till hela sin längd — och i hennes ögon brann en hemsk, olycksbådande eld — en flimma af medvetet mod, af kraft och hämdlystnad. ,Dare! sade hon sakta; dire, med all din slughe!, dock en dåre! Liksom icke qvinuan i det husliga förräderiets strider alltid är den segrande! Mannens enda utväg är att gifva sig på hederliga vilkor. Men, sade Gabriel, lyssnande till hennes ord, men ni glömmer hvad här är fråga om. Här är icke fråga om nigonting, som ni kan se och taga er till vara för. Ni har icke att göra med en synlig fiende, döden lurar i den föda ni förtär, i blotta luten, i blotta vidrörandet. ser ut era armar i mörkret — ni känner någonting, och ni dör. O, var siker alt jag noga öfverlänkt — jag är nu snart en man — om det g2s några medel alt motstå honom — men det ges ingal — Lika gerna må man bjuda till att akta sig för pesten, hvilken man andas med sjelfva luften. Kom till England och bli! qvar der. Lef i fatligdom, om så är nödigt — men lef — åtminstone lef! Återvända till England, fattig och föraktad, och ändock bunden vid honom, eller en afskedad frånskild hustru — afskedad af det lumpna nidehjone! i min slägtinges hus — och kanske ödmjuka mig inför min syster och hennes man, för att få mitt bröd! Aldrig! — jag blr qvar på min post, och vill ej fly.n