MINDRE TEATERN.
Mormodern. Komedi i tre akter, af Ewgen
Scribe, öfversältning.
Denna treaktskomedi är en täck, treflig oci
behaglig skildring ur salongslifvet, tecknad a
Scribes lälta pariserpenna. Planen eler intri
gen är icke ovanligt stor och originel, men na
turlig, enkel och gratiöst atundad. I dialog.
blixtrar ej någon oupphörlig urladdning a! in
fall och qvickhet; men den är mjuk, osökt
smekande, lätt och flärdfri. Det hela gör, så
som en klar och harmonisk spegelbild ur ct
älskvärdt, elegant familjeli!, ett ljuft intryck pi
åskådaren. Den egentliga händelsen är i kort
het följande. En ung marinlöjtnant hr Ami
dee, nyss återkommen från en lång sjöexpedi
tion, upptäcker att han har alt tacka fru Då:
Chavannes ej allenast för det att han blef ut
kommenderad, utan ä:ven blilvit under expe
ditionen väl mottagen i flera främmande ham
nar, samt slutligen äfven derföre — att har
just nu blifvit befordrad. Varm, liflig, ung
domlig och !ramförallt tacksam, märker har
icke !ru de Chavannes 60 år, utan ser endas
hennes goda hjerta och behagliga väsende,som
understödt af den förnäma verldens elegans
sätt, ännu göra henne rätt intagande. Fru de
Chavannes hjerta upptages dock af en annar
flammap, ett ungdomsminne — hon har älska!
Amadees far, och önskar att sonen nu skall gift:
sig med hennes dotterdotter, den unga Adine
och hon genomför äfven denna plan med lycklig
och fin takt, dervid understödd af general de
Bresson, en af hennes äldre tillbedjare. Mer
om pjesens alla partier sluta sig tillsamman
med elastisk mjukhet och genomdoftas af en
god socictets ljufva och rena behag, var spe-
let — exekutionen — icke mindre lyckligt
Fru de Chavannes parti spelades af fru Eriks-
son, som nu åter, eiter flera års bortovaro.
uppträdde för hufvudstadens publik, utan all
man kunde märka det hon egentligen förlora
något af det fina, takt:ulla och intagande spel
som alltid gjort henne så gerna sedd och tör-
skaffat henne rygte såsom vår, i genren af en
fin verldston, utmärktaste skådespelerska. Vid
hennes sida debuterade i Adires roll en ung
m:ll Bergnehr. Och om det äfven är omöjligt
alt i någon min förespå hennes framtid på
scenen, var det likväl med stort intresse som
man såg henne taga sina första steg derstädes.
Icke utan en viss älskvärd och naiv originali-
tet utförde och sade hon sin roll; vissa Öögon-
blick låg till och med i hennes spel någonting
luftigt lätt, någonting drömmande poetiskt, utan
att vi våga afgöra huruvida det härflöt från
ett inneboende sinne för den dramatiska kon-
sten, eller kunde vara följden af en blyg och
rädd känsla, så naturlig, framförallt hos en ung
flicka, hvilken för första gången debuterar in-
för en större allmänhet. Hennes röst lörekom
späd och svag, men torde-väl vinna i styrka,
allt som hon blir vanare vid skådebanan. Hr
Torsslow utförde general de Bressons roll och
hr Stjernström marinlöjtnanten Amadee. Så
väl besatta som rollerna således voro, utför-
des äfven stycket med en fullkomlig ensemble.
Fördelen för den mindre teatern att nu räkna
fru Eriksson bland sina talanger, skall säkert
ganska snart förmärkas. M:ll Bergnebrs upp-
träde var äfven lofvande, hvadan vi också gerna
gratulera till denna acquisition.
—d—