jag blef förtrollad — Gud vet huru; men slutet på historien är att, medan jag ännu ej vet, hurnvida mitt hjerta är fritt ifrån minnet al den ena systern, är jag nu bunden vid den andra. Ardworth blickade allvarsamt ned framför sig. Han varen gladlynt, sorBlös, obekymrad yngling, med ostadig karakter och flyktiga syften — var ej utan en viss poetisk anstrykning, mer stel och stolt till lynnet — en af dessa ynglingar, som icke gerna göra lycka i verlden — icke nog ihärdig för en oberoende bana, för att vara en man för sig — men derjemte nog rältram och hederligt sinnad för att vara servil. Det var naturligt, att en sådan karakter skulle något oblidt bedöma Mainwarings meddelade förtroende, och alt han svårIgen kunde: fatta, hvad dock i sjelfva verket var ganska naturligt — huru en ung man, som nyligen inträdt i verlden, som var al en blyg karakter och mest af allt fruktade att bedröfva någon, hade vid den känsla af öfverraskning, tacksamhet och förelse, som hos honom uppstod vid den öppet och oförbehållsamt afgifna kärleksförklaringen ar en flicka, så upphöjd öfver honom, funnit sig liksom förpligtad att åtminstone synas besvara hennes ömhet, Och den rättvisan böre vi göra honom, att, oaosedt han ingalunda var känslolös för d3 lysande utsigter, en sådan förbindelse öppnade för honom, han dock lika lätt skulle blifvit snärjd, genom en dylik bekännelse af en flicka, som mera varit hans jomlike. Det kom snarare a en viss godhjertenhet, gränsande till svaghet än af några egentligen förnedrande moraliska brister, alt han Jlåtit leda sig i en ställning som hvarken tillfredsställde hans hjorta ehe hans samvete. I förmåga sin vän vida underlägsen, hade Ardworth dock mera kraft och stadga i sir natur, och var alldeles fri från den sjuklig: finkänslighet, som blyga och ömtåliga persone