jag blef förtrollad — Gud vet huru; men slu-
tet på historien är att, medan jag ännu ej
vet, hurnvida mitt hjerta är fritt ifrån minnet
al den ena systern, är jag nu bunden vid den
andra.
Ardworth blickade allvarsamt ned framför
sig. Han varen gladlynt, sorBlös, obekymrad
yngling, med ostadig karakter och flyktiga syf-
ten — var ej utan en viss poetisk anstryk-
ning, mer stel och stolt till lynnet — en af
dessa ynglingar, som icke gerna göra lycka i
verlden — icke nog ihärdig för en oberoende
bana, för att vara en man för sig — men der-
jemte nog rältram och hederligt sinnad för att
vara servil. Det var naturligt, att en sådan
karakter skulle något oblidt bedöma Mainwa-
rings meddelade förtroende, och alt han svår-
Igen kunde: fatta, hvad dock i sjelfva verket
var ganska naturligt — huru en ung man, som
nyligen inträdt i verlden, som var al en blyg
karakter och mest af allt fruktade att bedröfva
någon, hade vid den känsla af öfverraskning,
tacksamhet och förelse, som hos honom upp-
stod vid den öppet och oförbehållsamt afgifna
kärleksförklaringen ar en flicka, så upphöjd öf-
ver honom, funnit sig liksom förpligtad att åt-
minstone synas besvara hennes ömhet, Och
den rättvisan böre vi göra honom, att, oaosedt
han ingalunda var känslolös för d3 lysande ut-
sigter, en sådan förbindelse öppnade för ho-
nom, han dock lika lätt skulle blifvit snärjd,
genom en dylik bekännelse af en flicka, som
mera varit hans jomlike. Det kom snarare a
en viss godhjertenhet, gränsande till svaghet
än af några egentligen förnedrande moraliska
brister, alt han Jlåtit leda sig i en ställning
som hvarken tillfredsställde hans hjorta ehe
hans samvete.
I förmåga sin vän vida underlägsen, hade
Ardworth dock mera kraft och stadga i sir
natur, och var alldeles fri från den sjuklig:
finkänslighet, som blyga och ömtåliga persone