4UCHIUICH: Talk OM VI SKULNC yttfral så OM Vadgll Allebauda? För öfrigt, och hvad sjelfva saken n angår. vore det i sanning intressant att få ve-8 ta hvad det egentligen är, som skolat gilva hr fi t Palmblad ett annat begrepp om den liberala pressens åsigter öfver Norge, än han tilläfventi tyrs fått genom Aftonbladet? Måhända hadeli ban bordt läsa Allehandas artiklar år 1839 om ja! Norskhetsifvern m. m., under polem ken härom e! med 4. B.? Men i afseende på denna polemik Y har ju Allehanda sedermcora sjelf erkän, alt det da för tiden lät narra sig, af något, som man kunde jem öra med hvad samma blad nyfi ligen velat kalla en invext (?) respekt för den la gamla ormen, nemligen tit. Argus, hvilken ä soufflerade Allehanda vid dessa artiklar. g Är meningen åter, att hr Palmblad borde hafva läst Winterbladets uppattning af de Norska sakerna, så är den ju alldeles likadan , med A:tonbladets? Vi vete således icke, hvadlg som i sak kunnat föranleda den ofvanstående ti lilla villygten, eller huruvida någon annan för-m grund dertill finnes, än behofvet, att gi!-S klarin: va luft just nu ål en sådan känsla af öfversitteri, hvaröfver Allehanda beklagar sig från vår sida. I Hvad den der barnsligheten beträffar, att om-c tala som ett prof på vänlighet, att Allehanda,d såsom et litet hjelpvapen i den politiska stri-5 den eller åtminstone för att hugsvala sig sjelf, utan all anledning ciler rimligt skäl, för tillfället rusat på Aitonbladsförläggarens andra litie-!e rära för: tag; så må det gerna anses barnsligt, g att ej alldeles opåmint lata diskreditera sig — lic men vi hysa derom andra tankar. Men deremot utgör den mer eller mindre grannlagenhet, hvarmed reconsentkallet utövas al pressen, en icke så ovigtlig omständighet i afseende på sjelfva möjligheten för iörliggare, att kvuna underhbjelpa författares verksamhet, medelst utgivandet af deras skrifter, eller, Ö!ver huvud, att kunna gifva arbotsförtjenst åt 1 person r af det litterära yrket, och hvartill ö!versältare naturligtvis äfven måste räknas. Om f . det då finnes en cller annan Menschenfresser, som söker gifva sig betydenhet dels genom sådana summariska domslut, som det i denna artikel förut vidrörda angående roman-öfversättningarne, dels ock genom att mot aktade och af publiken omtyckta skribenter af reputation tillåta sig sådana utfall, som Dagligt Allehanda gjorde, till exempel i den dumma re-! eensionen a: Herman Sätherbergs Utflygter på bafvet — en kritik, som i öfrigt redan blifvit! tillräckligt vederlagd af allmänhetens utslag — huru blir det väl under dylikt grasserande möjligt för lörläggare, alt betala hederliga honorarier, eller för författare, att sjelfva utgilva skrifter? Hr Säherberg hade, likt flere andra, dem vi jemte honom kunde begagna till exempel i samma väg, redan cti sa godt namn, att det icke skadades at Allehandas eller dess souf-! fleurs galla; men detta kan ej alltid vara tillfället. Merendels är en i allo fördömande recension tillröcklig att slå ett arbete, isynnerhet at en anonym eller ny författare, lör pannan, hvilket sällan är svårt, om man med flit föresätter sig alt uppleta enstaka svagare ställen, äfven i ett annars ganska godt stycke: och en förläggare måste deröre alltid, när fråga är om inköpardet al ett nytt manuskript, antingen hafva farhågan för Menscheniressern för ögonen, eller också gå och ödmjukeligen supplicera om hans nåd. — Deita är en så vigtig konsideration, att den från A :tonbladets sida oita utgjort orsaken till dess någon gång ötverklagde tystnad öfver arbeten, hvilka vi ej ansett oss kunna obetingadt rekommendera. Vi hafve nemligen då tänkt, att man gerna kunde unna den åtminstone den framgång, som publikens egen välvilja kan skänka deråt. — Härmed är ej meningen att tillvita Allehanda och Winterbladet ett ständigt förfa-1 rande på detta sätt; sådant vore en orättvisa att säga; vi hafva blott velat angilva huruledes vissa raptus a! berserkeri stundom synts på-Jj komma den inneboende kraftmenniskan, och då träffat den oskyldige med den skyldige. I anledning af vårt omförmälande af Alle-) handas vänlighet emot Aftonbladet serskildt, har Allehanda gjort en invändning, hvilken vi äfven anse oss skyldige att ej förbigå: och derföre upptazsa här nedan. Å. B. klagar, att dess utgifvare redan förut en och annan gång i kritiska ögonblick erfarit dylika handtag af samma art (som vårt omdöme om roman-öfversättare i allmänhet), hvarpå åtskilliga ex-l empel anföras, hvilka hafva den märkvärdigheten att vara synnerligen gamla och således visa sig vara hvad man kallar af långo vräkta. Vi vele icke besvära läsaren med någon pröfning af deras halt (nej, naturligtvis, ty det är vigare att förbigå dem), utan nöja oss med att påminna A.B., det icke eller vi från dess sida förblifvit alldeles lottlösa. Vi minnas icke allt gammalt otyg, som kan hafva förelupit; men vi minnas t. ex. hurusom, för något mera än ett år sedan, Dagligt Allehanda och Winterbladet icke väl hunno annoncera sin förening, förr än! A. B. var färdigt med vissa vänskapliga bekymmer för inbördes krig och annat, både gyckel och allvar, hvars syftning omisskänligen var att varna den! beskedliga allmänheten för ett blad, som bar inom : sig så svåra frön till upplösning. Vi minnas äfven, huru Å. B. vid samma tid behagade karakterisera uppgiften i vår då gjorda prenumerations-anmälan, att D. A:s landsorts-upplaga skulle innehålla de märkligaste nyheterna ur P. T. och Å. B. för sam