Från Manhems fjell, de höga, minnesrika,
De höge gudar fingo icke vika.
Och ungdomsvarma byggde Sveas söner
Ett tempelhvalf åt snillets helga mör.
Hvad ädlast är, hvad hjertat ljufvast röner,
Den sköna konsten der åskådlliggör.
Med ljusets fackla der en genius dröjer,
Som känslan upp till gudars himmel höjer.
Der sätter hjeltediktens skyddsgudinna
Sin gyllene trumpet till rosenmund,
Och der Historiens förtäljarinna
Sin rulle skrifver, rikare hvar stund.
Der Erato en ton från lyran tvingar,
Som löser menskoandens bundna vingar.
Euterpe låter der som oftast höra
En flöjtton... ack, så älskelig, så öm!
Och Manhems söner stå med tjusadt öra
Och drömma om sin ljufva ungdomsdröm.
Thalia sen med skälmska later binder
En komisk mask för sina purpurkinder.
Hur stolt den ädla Melpomene stöder
Mot pelarns marmor höga pannans hvalf!
Vid elden som i hennes öga glöder,
Ren månget bröst af helig tjusning skalf.
Dock snart Polymnia i salen träder
Och gladt om sina fabelverldar qväder.
Men se hur Terpsichore kring salen dansar,
Som fjäriln lätt, som gratien yr och glad!
Hon pryder sig med sköna blomsterkransar,
Och deras friska, yppigt gröna blad
Hon strör kring systern, som står der och skickar
Mot stjernedömen längtansfulla blickar.
Det är dock skönt att- kunna så församla
Uti en brännpunkt allt hvad herrligt är
På Thules jord, den kära, sekelgamla,
Som nu uti sitt rika sköte bär,
För tid som är och för den tid som stundar,
Talangens frukt ur snillets helga lundar.
Så tagen mot, j konstens ädle söner!
Mitt hjertas varma, blyga offergärd;
Ty allt hvad ädelt mannen gör och röner,
Ett solsken är i qvinnans stilla verld.
Hon får ej fatta i hans bragders kedja,
Men tyst hon får för deras framgång bedja,
Wilhelmina.