och hennes gestalt höjde sig, liksom uppburer
af osynliga vingar.
Jag vill, jag får icke bealla öfver er; jag
kan blott bedja er — verka endast för min
närmaste framtid; den aflägsnare.... en tår
smög sig i hennes öga.
Den aflägsnare, ropade sir William eldigt.
O, Euphrosinel,
Stilla! — bad hon bleknand2. Längre ön
till min hefrielse vågar jag icke blicka — ni-
got annat mål får jag icke framställa. — Mar-
seille! — hon försjönk i djupt eftersinnande —
jag är uppfostrad i ett kloster, der ...
En flicka, så beslutsam och sjelfstöndig är
icke född för ett kloster.
Och efter hvad jag beslulit, måste ag likväl
välja det.,
Men . . .
O, tyst! sade Euphrosine hastigt. Ni vet
och får icke veta annat, än att ag vägrar mar-
kisen min hand.n
Euphrosines öga hvilade vid dessa ord med
en ling, allvarssm blick på den unge mannen;
sedan vände hon sig bort, en suck undslapp
hennes bröst, ett ord tycktes svärva på hennes
lippar — — men hon var försvunnen och sir
William stod qvar, med underliga känslor. —
Den hulda flickans familj, med dess dryga för-
nämhet, föreföll honom odräglig och var de! för
honom i detta ögonblick ännu mer. Brudgum-
men. som han icke orätt kallat Adonis var
dock för honom vwidrigast. Euphrosine ville
icke räcka bonom sgn hand — hon, som i sig
förenade allt hvad som kan lyckliggöra ett
känslgt hjerla, måste vända sig ifrån sjillöshe-
ten och gjorde det så bestämdt. Men hvad
hade hon väl fattat för ett beslut?
Kaptenen grubblade härpå; än önskade han
vara framme i Marseille, på det att allt måttt
ipplysas, in önskade han vindstilla, för att än-
nu längre få vara i Euphrosines grannskap.
Detta vacklande fortor ända till ankomsten
ill hamnen i Marseille, dit han klåfvat föra det
örolyckade fartygets besättning och passage-
are. EA
Man ankrade. Allt rörde sig som i ett om-