är son till den Björnram, som under Gustaf den HlI:s tid egde ett rykte om sig att vara cen stor trollkarl; man kan häraf se, att stycket har sitt lilla trolleri, hvilket dock fir en naturlig grund att hvila på. Hr Blanche har bidragt med en berättelse: Den broderade plånboken, en skizz, tillhörande samma cykel af teckningar, hvarmed hr B:s penna illustrerat Stockholmslifvet. Här är det en ung man, som inkommit på de extra ordinarie notariernas ekonomiskt kinkiga bana men lika oförmodadt som i grefvens tid göl lycka. Händelsen är kort, men bilden är hel, Hr Kjellman-Göransson har levererat tvenne bidrag, nemligen: Marie Anne (ur en aflidens anteckningar) samt Den hvita rosen. Bida två äro täcka, men framför allt den första; språket är gratiöst och ideen af verkligt poetiskt värde Den lilla färgrika taflan doftar af rose och heliotrop — utan att sakna sitt skuggparti eller en lätt komisk brytning. Den andra skildringen eller Den hvita rosen, tycka vi oss hafva läst på något annat ställe; men veta ej hvar Samlingen afslutas med En kärlekshistoria, teckning efter naturen af Vendela Hebbe. En midsommarsnalt på landet och de poetiskt superstitiösa tradit:oner, som bondfoliket då fister vid vissa bemärkelsetecken, samt en ung flcka af en etherisk natur, sjelf, så att säga, en lefvande midsommarnaltsdröm, äro hufvudmotiverna i detta stycke. Midsommaren flyr — och det veka och känslofulla qvinnohjertat, uppfylldt af en kärlek, alltför poetisk, alltför svärmMmisk i sina ideala föreställningar, för att kunna motsvaras af den veridsmenniska, som utgör dess föremål, krossas af trolösheten; till slutet bäddas hennes brudsäng bland vågornas skumhvita kuddar med de dallrande spetsarnav. Uti denna teckning äro åtskilliga accessoirer inflätade, för effektens skull, hvarom vi hänvisa till sjelfva boken. Stycket är en liten skizz af mycken dramatisk hållning; värman och mjukheten i förf:s pensel, förut kända af några utgifna noveller och följetongsartiklar, ig nfinner man också här genast. Såsom varande ibland de intressantaste i denna berättelse, rekommendera vi ett par små stycken verklig ;naturpoesi, uti bref ifrån en ung Vestgöthehardtande, kallad Baron Påse, till heltinnan i stycket. i hvilken han var kär. Stafningen är i Vestgöthadialekten, med utbyte af bokstäfverna u och y emot hvarandra, såsom man bör i Vestergöthland. Vi citera, för att lemna läsaren begrepp derom, följande utdrag: Bland Ellens många beundrare var ock en ung dräng, Wille Westgöthe kallad, eller såsom några spefoglar ock titulerade honom Baron Påse, dermed gisslande på en gårg hans sturskhet och hans handtverk. w ille var en Jtjuslagd, smalbent ungdom, som alltid någon del af året vistades inom Jorsals församling, der han, snart sagdt hos hvarje åbo, betraktades såsom barn i huset. Wille valsade utmärkt väl. Hvyälfde ögonen upp emot taket och ksstade undan luggen med en egen högtidlig gest, som de andra icke kunde göra efter. Han skref också vers och anlitades beständigt af alla hjertnupna ungersvenner och tärnor, vid namnsoch födelsedagar samt dessutom vid grifteoch giftetillfällen, och skulle på grund af dessa sina gåfvor hafva stått sig ganska slätt om han lefvat i kung Carl d. XI:s tid, hvilken förbjöd dylika kompositioner. Att man vid sådana tillfällen oftast skrifver sju för tu är någonting ganska vanligt och äfven under vissa vilkor tillbörligt, men Wille skref äfven y för u, hvilket åter var en liten egendomlighet den han tillegnat sig och medfört från fädernebygden. Än författade han några vackra rim till en Ven från en yngdomssuster,, än någon skämtsam påskbjydning, än åter ett Skallebref till den Hylda, hvarvid syntes att det sistnämnda, eller erotiska qvädet var hans fors. Så skref han till Ellen på hennes födelsedag ett märkeligt stycke i den vägen. Efter en inledning på prosa, deruti han talar om hennes dugd och prudnad, om syckar och förtjysning, fattat honom inspirationen: Vällkomen dura dag med hela nordens fröjd! Då all natyrens vidd ypplifvas yr sin dvala, Och flyndran i sitt djyp och Dyfvan i sin höjd, Och Sursan yti ängden om Ellens durkan tala, All stjernor med sin glans, sjelf solen med Sin stråar, Som täcka ögon din, så Ijyfligt intet prålar; Och måst natyren sjelf af kärlek varit fyll När hon så ädelt ting har verkat utaf myll. Jag blugs, min Yen, att jag har dristat Med denna plompa sanning bru En ädel rådnad i din hu;