EEE RN Le
— Smaragdbruden, eller följderna af ett
rikt nordiskt arvf; af förf. till Törnrosens Bok.
På ett underbart och praktfullt sätt röra sig
hör li:vets företeelser på en bolten af bekanta,
naturtroget tecknade lokaler. En annan rec.
har i Smaragdbruden velat se en fin och med
ytterst lätt hand gjord satir på de nyfranska
romanerna af den inceroyabla genren, och der-
I vid tänkt på Sues Vandrande Jude, der det o-
mätlliga Rennepontska arfvet spelar sin roll,
likasom de Lambertska kapitalerna i Smaragd-
bruden. Denna likhet betyder dock ingenting;
den kan återfinnas bland många menniskor och
i tusentals andra romancer. För att för egen
del vara fullkomligt opartiska i bedömandet af
denne förf., upptage vi hör en annans yt.ran-
de: Det utmärkande i Smaragdbruden är for-
men, hvaruti allt berättas. Det är den mest
intagande blandning af en varm romanlisk ton
med frisk och glad humor if så fjäderlitt slag,
att läsaren lyftes och bäres fram, utan att sjelf
se eller märka huru det går till. Stulen c3a-
quelterar aldrig med Qvickheter, sökta ordiekar
eller tyskarnes medvetna, tillgjorda Witz, som
för:elar sitt mål genom att vara uttänjdt och
sakna mnaivetet. Allt förekommer så friskt,
firskt och outveckladt, om bladen i en blom-
knopp om våren. I Smaragdbruden är i öfrigt
den fulla ol kheten mot Sue, att in!et spår gil-
ves hvarken af det gräsligt ohyggliga, eller af
det öfverspända och i grunden orimliga. Sjeli-
va medelpunkten för fabeln i Smaragdbruden,
det Lambortska ar:vet, är en historisk verklig-
het. Dess storlek utgör väl kanske en fantas:,
hvilket ree. ej kan kontrollera, då han ej sett
handlingarne; men kapitalerna äro likväl icke
större, än do kunde blifva af tillvext genom
räntor på de 416 åren. Målningen af händel-
serna i Gujana är hållen i landets kolorit, och
har ingenting osannolikt. Det mest pikanta i
Smaragdbruden är den unga, sköna gujanskan
Isabella Jamiesys förtjusande personlighet, vid
sidan a: den liflige herr Mannerskogs trofasta och
bottenärliga karakter. Skildringarn2 af deras
första bekantskap, och de flesta scenerna dem
emellan, äro af en så intagande naivetet, att få
motstycken dertill gifvas i sköna litteraturen... A!
det omedvetna, okonstlade skick hvari berät-
telsen så ofta framträder, följer likväl, att läsa-
ren ej får vara alltför granntyckt. Han måste
icke höra allt hvad han hör, eller se allt hvad
han ser; likasom för!:s eget lätta sinne uppen-
barligen hinfört honom sjelf att stundom icke
märka hela ienohålot af Hvad Hal SKTICVIL.
Målningen framgår på sina ställen alldeles som
skrifven af ett barn, hvilket ej vet af någo:
ondt i verlden. Denna abandon är gåtolik hos
en författare, som skrifvit så mycket, men det
ger ett utomordentligt behag åt skildringen,
som tillåter sig allting, ej känner några grin:
sor och likväl genom sin instinkt öiverallt är
oskyldig. Det besynnerliga förhållande upp-
kommer, att man ofta förtjuses af framställnin-
gen, i samma mån mera, som man tycker sig
hafva större skäl att vredgas på författaren.
I och för sig sjelf är detta arbete, sedt från
synpunkten af sin egen id, alldeles fulländadt,
om också förf. här och der strött omkring sig
en och annin episod, hvilken antyder på en
ännu större plan, på vidare fortsättning i ett
annat, nytt verk, som med begärlighet väntas.
— Om Stockholms Forntid, at Rudbeck, gäl-
ler i allmänhet samma omdöme, som om Carl
XI:s gunstlingar, att arbetet icke egentligen
kan sägas tillhöra romanens område. Berältel-
sen har ej den ton och färg, som borde tillhöra
en skildring af forntiden; men icke desto min-
dre är den rätt läsbar, och förf. förtjenar upp-
muntran för alt ytterligare utbilda sig i de-af-
seenden, som ännu synas brista honom. Vår
publik har icke ännu fått smak på en roman-
tisk behandling af Sveriges på ämnen så rika
fornlid; men önskeligt vore, alt denna siora
och djupa grufva för kompositioner mera och
bättre upparbetades.
ganska god berättelse, som ser ut att stödja
— Jernbäraren, af A. Blanche, är en liten,
sig på någon anekdot i verkligheten. Fabeln!
öfverskrider väl här och der kanske sannol k-
heten; men är i flere fall djupt rörande. Den-l.
nr lilla roman har sedermera blifvit omformad
till en pjes för theatern, der hufvadmomenter-
na framträda, ehuru med en och annan förän-,
dring. Pjesen har gjort en välförtjent lycka,
ehuru vi deruti sakna fler sammanbindande e-
pisoder, som finnas i romanen och gifva den
mera helhet.
— Major Mällers döttrar, af vår bekanta Stock-
holmska signatur, Wilhemina, har omisskänligt
syskontycke af allt annat från denna hand. Be-
rätttelsen går fram med klarhet och stilen är
lätt och läsbar, utan att röja någon stor fantasi
eller uppfinning, som skiljer sig från det mera
vanliga. Wilhelminas förtjenster ära allmänt
bekanta af talrika följetonger och andra arbe-
ten, hvilka förskaffat henne ett aktadt namn
biand Sveriges författarinnor.
Andra årgången börjar med ett stort arbete
af fru Carlen, Enslingen på Johannisskäret.
Denna roman förtjenade en mera detaljerad re-
cension, än i denna korta öfversigt kan inrym-
mas. Fru Carlen trifves gerna på sjön i sina
arbeten. Med en särdeles lycklig förmåga har
hon: också i Enslingen förlaggt minga sköna
scener på detta ostadiga, gungande element, ur
-— — J— Jö0— AA ar Lt Rn AK
-— pun an