EEE RN Le — Smaragdbruden, eller följderna af ett rikt nordiskt arvf; af förf. till Törnrosens Bok. På ett underbart och praktfullt sätt röra sig hör li:vets företeelser på en bolten af bekanta, naturtroget tecknade lokaler. En annan rec. har i Smaragdbruden velat se en fin och med ytterst lätt hand gjord satir på de nyfranska romanerna af den inceroyabla genren, och derI vid tänkt på Sues Vandrande Jude, der det omätlliga Rennepontska arfvet spelar sin roll, likasom de Lambertska kapitalerna i Smaragdbruden. Denna likhet betyder dock ingenting; den kan återfinnas bland många menniskor och i tusentals andra romancer. För att för egen del vara fullkomligt opartiska i bedömandet af denne förf., upptage vi hör en annans yt.rande: Det utmärkande i Smaragdbruden är formen, hvaruti allt berättas. Det är den mest intagande blandning af en varm romanlisk ton med frisk och glad humor if så fjäderlitt slag, att läsaren lyftes och bäres fram, utan att sjelf se eller märka huru det går till. Stulen c3aquelterar aldrig med Qvickheter, sökta ordiekar eller tyskarnes medvetna, tillgjorda Witz, som för:elar sitt mål genom att vara uttänjdt och sakna mnaivetet. Allt förekommer så friskt, firskt och outveckladt, om bladen i en blomknopp om våren. I Smaragdbruden är i öfrigt den fulla ol kheten mot Sue, att in!et spår gilves hvarken af det gräsligt ohyggliga, eller af det öfverspända och i grunden orimliga. Sjeliva medelpunkten för fabeln i Smaragdbruden, det Lambortska ar:vet, är en historisk verklighet. Dess storlek utgör väl kanske en fantas:, hvilket ree. ej kan kontrollera, då han ej sett handlingarne; men kapitalerna äro likväl icke större, än do kunde blifva af tillvext genom räntor på de 416 åren. Målningen af händelserna i Gujana är hållen i landets kolorit, och har ingenting osannolikt. Det mest pikanta i Smaragdbruden är den unga, sköna gujanskan Isabella Jamiesys förtjusande personlighet, vid sidan a: den liflige herr Mannerskogs trofasta och bottenärliga karakter. Skildringarn2 af deras första bekantskap, och de flesta scenerna dem emellan, äro af en så intagande naivetet, att få motstycken dertill gifvas i sköna litteraturen... A! det omedvetna, okonstlade skick hvari berättelsen så ofta framträder, följer likväl, att läsaren ej får vara alltför granntyckt. Han måste icke höra allt hvad han hör, eller se allt hvad han ser; likasom för!:s eget lätta sinne uppenbarligen hinfört honom sjelf att stundom icke märka hela ienohålot af Hvad Hal SKTICVIL. Målningen framgår på sina ställen alldeles som skrifven af ett barn, hvilket ej vet af någo: ondt i verlden. Denna abandon är gåtolik hos en författare, som skrifvit så mycket, men det ger ett utomordentligt behag åt skildringen, som tillåter sig allting, ej känner några grin: sor och likväl genom sin instinkt öiverallt är oskyldig. Det besynnerliga förhållande uppkommer, att man ofta förtjuses af framställningen, i samma mån mera, som man tycker sig hafva större skäl att vredgas på författaren. I och för sig sjelf är detta arbete, sedt från synpunkten af sin egen id, alldeles fulländadt, om också förf. här och der strött omkring sig en och annin episod, hvilken antyder på en ännu större plan, på vidare fortsättning i ett annat, nytt verk, som med begärlighet väntas. — Om Stockholms Forntid, at Rudbeck, gäller i allmänhet samma omdöme, som om Carl XI:s gunstlingar, att arbetet icke egentligen kan sägas tillhöra romanens område. Berältelsen har ej den ton och färg, som borde tillhöra en skildring af forntiden; men icke desto mindre är den rätt läsbar, och förf. förtjenar uppmuntran för alt ytterligare utbilda sig i de-afseenden, som ännu synas brista honom. Vår publik har icke ännu fått smak på en romantisk behandling af Sveriges på ämnen så rika fornlid; men önskeligt vore, alt denna siora och djupa grufva för kompositioner mera och bättre upparbetades. ganska god berättelse, som ser ut att stödja — Jernbäraren, af A. Blanche, är en liten, sig på någon anekdot i verkligheten. Fabeln! öfverskrider väl här och der kanske sannol kheten; men är i flere fall djupt rörande. Den-l. nr lilla roman har sedermera blifvit omformad till en pjes för theatern, der hufvadmomenterna framträda, ehuru med en och annan förän-, dring. Pjesen har gjort en välförtjent lycka, ehuru vi deruti sakna fler sammanbindande episoder, som finnas i romanen och gifva den mera helhet. — Major Mällers döttrar, af vår bekanta Stockholmska signatur, Wilhemina, har omisskänligt syskontycke af allt annat från denna hand. Berätttelsen går fram med klarhet och stilen är lätt och läsbar, utan att röja någon stor fantasi eller uppfinning, som skiljer sig från det mera vanliga. Wilhelminas förtjenster ära allmänt bekanta af talrika följetonger och andra arbeten, hvilka förskaffat henne ett aktadt namn biand Sveriges författarinnor. Andra årgången börjar med ett stort arbete af fru Carlen, Enslingen på Johannisskäret. Denna roman förtjenade en mera detaljerad recension, än i denna korta öfversigt kan inrymmas. Fru Carlen trifves gerna på sjön i sina arbeten. Med en särdeles lycklig förmåga har hon: också i Enslingen förlaggt minga sköna scener på detta ostadiga, gungande element, ur -— — J— Jö0— AA ar Lt Rn AK -— pun an