kan gilla såsom kylig. Omkring staden gruppera sig yppigt bevuxna kullar, varierande med gröna dalar, och då himlen är klar — visserligen ett sällsynt fall — så njuter man den angenäma usigten af snöbergen i ferran. Till omvexling har man här ett par tråkiga baler och cländiga banketter. Samtalot hvälfver sig dervid ensamt kring de förflutna bragderna vid Sutledsch. Men man tutar dock icke ut dem på samma sält, som pressen der hemma firar dessa dater; man tillåter sig till och med en ganska skarp kritik och påstår, till följe af flere opartiska ögonvittnen, alt vi begått betydliga fel och att vår seger mera varit en följd af lyckan och sikhernes förvända åtgöranden, än af skickliga operationer af våra egna trupper. Sjelfva lord Hardinges berömda moderation skattar man här icke mycket högt, då man är af den åsigten. att något annat förfarande efter varande omständigheter var alldeles omöjligt. I trots deraf förer hr Puff alltid högsta ordet; hvar och en är en hjelte och hvarje fäikining är en stor slagining. Hvad min egen obetydlighet Beträffar, så örer jag ett ganska indraget lif och släpar mig fram såsom snigeln i sitt skal, som jag sällan lemnar. I början förekom det mig ganska tråkigt att vara så ensam, och jag kom på den tanken, alt jag väl ändå vore en bättre sällskapskamrat, än jag förr föreställt mig. Imedlertid har nu regntiden inträdt och understundom nedströmmar en sådan syndaflod från himlen, att väldiga strömilar bilda sig, som rycka med sig allt i sitt förstörande lopp; träd, dammar, hus bortföras såsom halmstrån af floden, och det är en verkligen förfärlig anblick att skåda dessa förödelser. Sednast i går sjönk, midt emot min bostad, en hög kulle tillsammans, undergräfd af floden, och alla föremål, som kommo i vägen för strömmen, bortfördes. Då jag icke förstår ett ord af landets språk, har jag mycket svårt att göra mig förstådd al mitt tjenstfolk. I början blef jag retad till vrede då mina tjenare g orde just raka motsatsen af det jag befallde dem; nu tager jag det som en filosof och öfverlemnar allt åt ödet eiler försynen. Man är tvungen att hafva omkring sig en längre svans af tjenare här, än i England, då hvar och en endast vill förrätta en viss tjenst. Jag har inemot tjugu i min ljenst, och ehuru de göra mycket väsen afsig, uträtta de dock i sjelfva verket icke mer, än en kammarjungfru och en kammartjenare i Europa skulle göra. För matlagningen miste man t. ex. hafva en egen tjenare, hvilken såsom chef förestår detta fack, ty eljest skulle man oitast råka i förlägenhet att lida hunger. I anse:nde till de många händer, hvilka skola bistå öfvermunskänken i hans funktion, herrskar vid bordet största oordning och förvirring; man kan nästan snarare tro, alt man i sällskap med lejon ech tigrar intager en måltid i Zoolical garden, än en ordnad middag hos en indisk gentleman, och man är nästan firdig önska, att så vore. — — — — —