ts och Lulhers ädla hustrur, stråla UNKkt klara Sstjer-
nor till en förebild för alla prestfruar. Men äfven
vid hofven och på thronerna se vi i denna tide-
rymd sköna och värdiga gestalter: Margareta,
drottning af Navarra, Johanna Gvay och drottning
Elisabeth, grefvinnan Catharina af Schwarzburg den
Hjeltemodiga, o. fl. a.
Original- Bibliothek i den Sköna Litteraturen,
af utmärkte Författare och Författarinnor
inom Fäderneslandet; utgifvet af Östlund
et Berling, Norrköping 1845—46.
Man tänkte en tid, då läsebibliothekerna i
Sverige först begynte, att produktionens myc-
kenhet skulle nedsätta dess litterära eller åt-
minstone merkantila värde, såsom det stundom
inträffar, då på en gång och på ett ställe allt-
för stor tillgång uppkommer af materiella va-
ror. Till en viss del kan väl förhållandet vara
ungefär sådant också i och för den immatcriella
produktionen. Men så fort saken hinner sätta
sig och man hunnit vänja sig vid de många
bibliothekerna, visar erfarenheten, att allmän-
hetens lust att läsa tilltager i samma min, som
ökad LMllgång gifves på goda böcker och till
moderat pris. I synnerhet är detta fallet i och
för romanlitteraluren. Det är väl onekligt, att
medtäflande förläggare till någon grad måste
minska hvarandras ömsesidiga förtjenst. Men
varierar företaget i en och annan mån, så vin-
ner allmänheten dubbelt, utan att förläggarne
på någondera sidan förlora, men genom ctt
klokt sätt att sköta företaget kunna vinna ännu
mera.
När det Stockholmska Läsebibliotheket lörst
utkom, spådde mången, att all annan roman-
litteratur derigenom skulle förintas såsom omöj-
lig att utgifva vid sidan af en periodisk cykel
till så ovanligt billigt pris. Likväl blef följden
icke sådan. Det dröjds ej linge förrän ett
Kabinetts-Bibliothek äfven företogs: och dess
flera årgångar, jemte Läsebibliothekets, bevisade,
att konsumtionen tilltog i förhållande till pro-
duktionen; beohofvet att läsa bildande och an-
genäma skildringar ur det menskliga lifvet ble:
större hos allmänheten ju mera intresset der-
före väcktes och stegrades genom redan utgifna
roman-serier. Tappetit vient en mangeant.
Slutligen visade sig Original- Bibliotheket i
Norrköping. Det hade en plan, något olik de
föregåendes. Då Läsebibliotheket uteslutande
egnads sig åt. den utländska skönlitteraturen,
och tid efter annan medelst öfversättningar satt
i våra svenska läsares och läsarinnors hinder
de utmärktaste arbeten al Bulwer, Cooper, Mar-
1ryat, Dickens, Eugene Sue, Alex: Dumas O. 5.
v.; samt då Kabinetts-Bibliothekets innehåll va-
rit blandadt af ut- och inländska författares
verk; så föresatte sig deremot Original-Biblio-
thekets utgifvare, såsom titeln visar, att en-
dast lemna rum åt svenska skriftställare. Detta
nationella företag, hvaraf äran onekligen först
tillkommer hrr Östlund och Berling, har fort-
satts i tvenne år, med, efter hvad som visat
sig, så god framgång, att kontinuation är an-
nonserad äfven för nästa år.
De redan utgine tvenne årgångarne innehålla
föl:ande svenska originalarbeten:
Vindskuporna af fru E. Carien, Konung Carl
den Elfte och hans Gunstlingar af Arfwedsson,
Ett Namn af Onkel Adam, Smaragdbruden af
Almqvist, Stockholms forntid af Rudbeck, Major
Mällers döttrar af Wilhelmina, Järnbäraren af
Blanche; Enslingen på Johannisskäret af fru
E. Carlen, Syskonbarnen af K. Kullberg, Rosen
och Resedan af L—e, Här och der bland Skan-
dinaver och Tyskar af en anonym, och Bru-
darne af Wendela Hebbe.
Utrymmet nekar oss att med genomförda re-
censioner kritisera alla dessa arbeten; hvarföre
vi inskränka oss till några rader om hvardera.
I Vindskuporna har fru Carlen uppställt ett
parallelt förhållande emellan medlemmar af det
frälse och ofrälse ståndet, och huru kärleken,
lik en annan elektrisk gnista, hoppar öfver af-
ståndet och tänder en gemensam, alla hinder
slutligen förenande låga. Hjelten i detta arbete,
en landtmätare, är en särdeles ädel, vacker och
väl tecknad karakter, och hans värdfolk, den
gamla borgarefamiljen, utgör en så älskvärd
grupp af naturlighet och flirdlöshet, alt man
känner sig lycklig och nöjd hvarje gång man
finner sig i deras sällskap. Hjeltinnans karak-
ter, på djupet varm och ren, är likväl qvinligt
svag, och förledes att emot sin verkliga böjelse,
biott i stöd af en inbillad, ingå ett olyckligt!
parli. Härigenom utvecklar sig imediertid små-
ningom hennes omdöme och karakteren renas
och förädlas, intill dess hon blir moraliskt vär-
dg sin första ungdomskärlek.
Ett mindre blomstrande och romantisskt ar-l:
bete är Konung Carl den Elfte och kans Gunst-)
lingar; det är i stället historiskt. Såsom så-).
dant synes det oss ega ganska stora förtjenster,
ehura det oaktadt stöpt i allt för stela former,
för att kunna fästa v:d sig det poetiska sinnets
mera lifliga intresse. Förf., hvars talang på ett
så lyckligt .och utmärkt sätt visat sig inom det
beskrifvande Tfiltet, synes hafva sin rigtning
mera åt det hålle, än åt romanen. Misstaga vil:
oss icke, lutar han också snarare åt statsmanna-
lifvets verksamhet, än åt poetiska skapelser.
Imediertid, och -äfven såsom Konung Carl den
Effte och hans Gunstlingar, nu visa sig, är ar-J:
betet en skön produkt, ehuru mera af plastisk
än romantisk karakler.