ken, mårvärdigt nog, tycktes tilltaga i lif och kraft! ju äldre han blef. Redan som barn beherrskades! han af en ovanlig vettgirighet, och steg upp kl. 5 eller sist 4 om mornarne för att studera, en vana, som han fortsatte så länge han lefde. Men han! var i barndomen så fattig, att han från Wien, der hans föräldrar bodde, besökte skolan i förstaden Leopoldstadt barfotad, för att spara skorna för söndagarna; och som yngling nödgades han afbryta studierna och lifnära sig med en liten skrifvarebefattning i Dominikanerordens kansli i Wien. Denna sysselsättning blef honom likväl odräglig i längden, och han inställde sig en dag vid de allmänna audienser, som kejsar Josef gaf vissa timmar i månaden, framlemnade sina betyg och anhöll om ettstipendium, hvarvid han förklarade att han antingen måste studera eller dö,. Kejsaren genomsåg hans papper och frågade sedan: Ni har således intet understöd ? — Nej, Ers Majestätv, var svaret. Jag skall remittera ansökningen, fortfor kejsaren, och vände sig till en annan sökande. I yttersta ångest fattar ynglingen kejsarens råckskört, och frågar: ,Hvart ärnar Ers Maj:t då lemna den ? — Till studie-kommittten. — Ack, der har jag redan varit, der få vi ingenting! — Vi få väl se om vi ingenting få, svarade Josef leende. Schleifer erhöll ett godt stipendium, och infann sig vid nästa audiens för att tacka. Kejsaren stod då inbegripen i ett samtal med en gammal ungersk officerare, men märkte genast den inträdande och ropade åt honom: Nå, fick vi ingenting? — Detta förord hos studiekommittecen hade kejsaren icke skäl att ångra sedan. Schleifer blef en utmärkt embetsman, och såsom skald förvärfvade han bland sina landsmän namnet den österrikiska lärkan. — KAT BEDRÄGERI UPPTÄCKT EFTER LÅNG TID. Emot en prestman i en församling i Asturien har helt nyligen en ganska sällsam process blifvit anhängiggjord. Händelsen är i korthet följande: Då Spanien ännu egde kolonier i Amerika, fann sig en ung gift handlande, hvars affärer icke ville utfalla rätt lyckligt, tvungen att kort efter bröllopet lemna sin hustru i en by vid Astorga och försöka sin lycka i den nya verlden.. Revolutionerna i det nya landet voro gynnande för handelsspekulationer, och han förtjente snart så mycket, att han kunde sända sin hustru 360 piaster. Dessa penningar sände han till presten i församlingen, med anmodan att icke till hustrun utbetala hela beloppet på en gång, på det penningarne icke så snart måtte utgifvas. Presten följde detta råd, så att han låtsade sig endast hafva emottagit 285 piaster. På samma sätt gjorde han med 4000 pisster, som han följande året emottog. Men dessa bedrägerier kunde icke blifva förborgade, då man och hustru stodo i korrespondens med hvarandra, och för att förekomma faran af en upptäckt, beslöt den trolöse att tillställa hustrun en falsk dödsattest, enligt hvilken hennes make, efter att hafva gjort cession, aflidit, och dertill skickade han äfven mannen i Amerika cen dödsattest öfver hustrun. Begge trodde sig fria och beträdde hvar sin nya bana; köpmannen slutade med sin handel, inträdde i en orden och blef prest. Mustrun åter gifte sig och fick barn. I Oktober detta år ätervände presten till Spanien och uppsökte naturligtvis först den andelige, åt hvilken han anförtrott sina kommissioner. Denne blef helt förfärad, men hemtade sig och sade: Jag är utom mig af glädje at! återse er, men jag måste för ögonblicket afresa till Oviedo, för att i en vigtig angelägenhet tala med vår biskop; min mulåsna står sadlad; men blif ni imedlertid qvar här till min återkomst, och då det är söndag i morgon, kan ni ju predika för mig. Den resande biföll och läste följande dagen messan, under den derpå följande predikan talade han om försynens underbara skickelse och anförde sitt eget exempel, samt nämnde, att han efter lång frånvaro i fremmande länder nu återkommit till sin födelseort, för att söka en älskad qvinnas graf. Ett fruntimmer, som med sina barn bivistade predikan, uppgaf härvid ett högt skri och störtade afdånad till