ödmukad. Det är besynnerligt, huru allt inverkar gynnsamt för vår Jules. i Ni är alltför god, som — — Ett hastigt utrop af markisinnan bragte baronen till tystnad. H Man kan knappt tänka sig en blekare fysiognomi, än på de FHopital, som nu utan hels-: ning instörtade. Han kastade sig På en stol och föll sed:n till markisinnans fötter. I För Guds skull, sig mg hvar de äro! ty det har skett på er befalining, fru markisinna. O, om icke så vore, om ni icke vet deraf, då har hon störtat sig i Seinen och de andre äro. försjunkne i elt tröstlöst elände; då är jag hennes mördare, min Louises mördare! För Guds skull, svara mg, Maria, säg mig hvar de bo, hvar de dolt sig! Den förskräckliga tanken kan icke vara sann — mn Louise är ingen sjelftmörderska! Dessa ord, utstötta i förtviflans skärande ton, i ett andedrag, utan ordning, tycktes icke särdeles röra hvarken baronen eller markisinnan; den sednare sade endast: men, mn gode de IHopital, huru kan jag besvara alla era yttranden, då de, lindrigast sagdt, icke förråda minsta eftertanka. Detta kalla allvar verkade på Jules, och han vann mera lugn. Ni har 1ätt, ädla fru! Jag sårar den hand, som jag knäböjande borde kyssa, men haf medlidande med mig. Ni. vet icke, huru den olycklige är till mods, då han icke finner, der ban lemnat den, sin familj, hvilken han skänd-: ligt öfvergifvit och hvilken han, för att lugna och stärka sitt hjerta, velat besöka. Betänk huru han nedsjunker till de svartaste föreställningar, som stegra sig ända till vansipne., Jag kan i sanning göra mig begrepp om, huru vidt ni bragt konsten att plåga er sjelf. Men något annat ligger nu äfven klart för mig: Ni har öfverträdt vår öfverenskommelse.,