ödmukad. Det är besynnerligt, huru allt in-
verkar gynnsamt för vår Jules. i
Ni är alltför god, som — —
Ett hastigt utrop af markisinnan bragte ba-
ronen till tystnad. H
Man kan knappt tänka sig en blekare fysio-
gnomi, än på de FHopital, som nu utan hels-:
ning instörtade. Han kastade sig På en stol
och föll sed:n till markisinnans fötter. I
För Guds skull, sig mg hvar de äro! ty
det har skett på er befalining, fru markisinna.
O, om icke så vore, om ni icke vet deraf, då
har hon störtat sig i Seinen och de andre äro.
försjunkne i elt tröstlöst elände; då är jag hen-
nes mördare, min Louises mördare! För Guds
skull, svara mg, Maria, säg mig hvar de bo,
hvar de dolt sig! Den förskräckliga tanken
kan icke vara sann — mn Louise är ingen
sjelftmörderska!
Dessa ord, utstötta i förtviflans skärande ton,
i ett andedrag, utan ordning, tycktes icke sär-
deles röra hvarken baronen eller markisinnan;
den sednare sade endast: men, mn gode de
IHopital, huru kan jag besvara alla era ytt-
randen, då de, lindrigast sagdt, icke förråda
minsta eftertanka.
Detta kalla allvar verkade på Jules, och han
vann mera lugn.
Ni har 1ätt, ädla fru! Jag sårar den hand,
som jag knäböjande borde kyssa, men haf med-
lidande med mig. Ni. vet icke, huru den o-
lycklige är till mods, då han icke finner, der
ban lemnat den, sin familj, hvilken han skänd-:
ligt öfvergifvit och hvilken han, för att lugna
och stärka sitt hjerta, velat besöka. Betänk
huru han nedsjunker till de svartaste föreställ-
ningar, som stegra sig ända till vansipne.,
Jag kan i sanning göra mig begrepp om,
huru vidt ni bragt konsten att plåga er sjelf.
Men något annat ligger nu äfven klart för mig:
Ni har öfverträdt vår öfverenskommelse.,