det! — så bör ju ingenting uraktlåtas, som kan sätta henne i tillfälle, att verkligen göra det. Det borgerliga samhället hyllar ju denna grundsatts i sina näringar; Öfverallt arbetas ju på förbättringar och förenklingar, att man med mera raskhet må kunna komma framåt. Stigc vi in t. ex. i fabrikerna, så finne vi de gamla tunga och klumpiga machinerna vara borttagna och nya, som äro både handterligare och mera ändamålsenliga, införda. Man vill allestädes med mindre tid, mindre kostnad, och mindre arbetskraft, kunna, icke blott åstadkomma lika mycket och lika godt, utan till och med mera och bättre arbete än förr. Detta framåtskridande är ett conditio sine qva non för all industriel förkofran. Månne man ej öfverallt borde följa sammma grundsats? Svaret på frågan kan ej blifva ett obetingadt ja. Saken tål alt tänka på. Först måste man besinna, att allt gammalt icke är förkastligt endast derföre, att det är gammalt, eller derföre, att det har en eller annan vidlådande brist. Det gamla har dock stora och många fördelar med sig och ibland dem, att det är bepröfvadt och väl kändt. Det må derföre icke brådstörtande bortläggas för ett nytt, som vill tränga sig fram, om ock detta nya skulle lofva större fördelar och hafva mindre brister. Man bör känna det nya likaså grundligt som man känner dei gamla, innan det sednare förkastas för det förra. Vi äro, som läsaren behbagade finna, inga vänner af revolutioner; mn vi få derjemte förklara, att vi icke heller äro några vänner af ett envist stillastående bland stora brister, om ock jemte dem kunna finnas några verkliga fördelar i förening med det gamla. Jag hyllar principen, som har till valspråk: Framåt eller Uppåt; men vill att mogen erfarenhet och ett sansadt förstånd skall föranleda och åtfölja allt menskligt framåtskridande. Träde vi med denna grundsatts in på vetenskapernas område, så visar sig visserligen der i flera hänseenden en lifskraft, som synes vilja framåt; men betraktar man litet närmare denna lifskraft, så finner man snärt, alt den rör sgi inom den tvungna kretsen af gamla former. Så är förhållandet i synnerhet inom skolan uti vårt fädernesland och det i allmänhet: undantagen äro få. I utlandet finner man förhållandet vara helt annorlunda. Der är lif och friskhet i både läromethod och disciplin. Der dröjer man icke med försöken, och der dessa lemna gynsamma resultater, dröjer man icke att införa dem i den allmänna undervisningen. Detta gör, att man i allmänhet i utlandet står öfver oss i vetenskaplighet och bildn ng, i konstnärlighet och erfarenhet. Undervisningen i skolorne både iDanmark och Preussen går raskare och lifligare. Alt; som för barnasinnet är tröttande och hinderligt, bortskaffas och allt onödigt griller bortvisas. Friskbet och rörlighet äro stämpeln på både lärarepersonalen och läromethoden. Derföre går det ock undan, som man säger. Friskhet och rörlighet är ock stämpeln på hela lärjungeflocken. Alla vilja de framåt, och ingen hindras, utan tverlom underhjelpes. Infinner sig ibland dem ett svillastående, eftersökes genast orsaken dertill och afhjelpes, den må finnas hos läraren eller lärjungen. Man kan ej neka, att man till någon liten del, på sednare åren, har bemärkt några glädjande fenomeners af sdenna art äfven inom vårt fädernesland; men långsamt går det med både deras utveckling och allmängörande. Deröfver må dock ingen klaga; men att utvecklingen både motarbetas och förhindras, för att, som man påstår, widvika brådmognad är icke dess mindre en verklig och sorglig sananing. Med brådmognaden haiver det sig imedlertid icke så farligt. Motarbelningen har cn annan bevekelsegrund. Man är vån, heter det, vid det gamla; man känner det bäst och vill icke derföre äfventyrasin beqvämlighet, medelst antagande af ett nytt. Månne det icke förhåller sg så? Svaret tillhör icke mig. Jag har blott gort frågan, och dertill är full anledning af en artikel, som, hemtad ur Sv. Ecclesiast. Tidn., stått att läsa i Aftonbladet för den 44 Oktober innevarande år och rörer resultäterna af den under tvenne terminer i Carlstads förenade apologistoch lärdomsskola begagnade nya läromethod. Dessa resultaters obestridliga företräde fråämför dem, somerhöllos vid samma läroverk under lika lång tid, då gamla methoden för undervisningen begagnades, kan tydligast inhemtas af följande jemförelse. Efter gammal methodEfter nya methoden lästes under 1 årstid. har medhunnits under 4 års tid, I kristendomen. Endast Catechesen. Catechesen och 4 kap. i Norbecks theologi. I latin. Vanliga pensa. Utom vanliga pensa börjat med cursiv läsning af Justinus. I svenska språket. Lästes förr intet. Formläran. I mathemaltik. al FEFESTET SEEN tn la! år