det! — så bör ju ingenting uraktlåtas, som kan
sätta henne i tillfälle, att verkligen göra det.
Det borgerliga samhället hyllar ju denna grund-
satts i sina näringar; Öfverallt arbetas ju på
förbättringar och förenklingar, att man med
mera raskhet må kunna komma framåt. Stigc
vi in t. ex. i fabrikerna, så finne vi de gamla
tunga och klumpiga machinerna vara borttagna
och nya, som äro både handterligare och mera
ändamålsenliga, införda. Man vill allestädes
med mindre tid, mindre kostnad, och mindre
arbetskraft, kunna, icke blott åstadkomma lika
mycket och lika godt, utan till och med mera
och bättre arbete än förr. Detta framåtskri-
dande är ett conditio sine qva non för all in-
dustriel förkofran. Månne man ej öfverallt
borde följa sammma grundsats? Svaret på frå-
gan kan ej blifva ett obetingadt ja. Saken tål
alt tänka på. Först måste man besinna, att
allt gammalt icke är förkastligt endast derföre,
att det är gammalt, eller derföre, att det har
en eller annan vidlådande brist. Det gamla
har dock stora och många fördelar med sig och
ibland dem, att det är bepröfvadt och väl kändt.
Det må derföre icke brådstörtande bortläggas
för ett nytt, som vill tränga sig fram, om ock
detta nya skulle lofva större fördelar och hafva
mindre brister. Man bör känna det nya likaså
grundligt som man känner dei gamla, innan det
sednare förkastas för det förra.
Vi äro, som läsaren behbagade finna, inga
vänner af revolutioner; mn vi få derjemte
förklara, att vi icke heller äro några vänner
af ett envist stillastående bland stora brister,
om ock jemte dem kunna finnas några verk-
liga fördelar i förening med det gamla. Jag
hyllar principen, som har till valspråk: Framåt
eller Uppåt; men vill att mogen erfarenhet och
ett sansadt förstånd skall föranleda och åtfölja
allt menskligt framåtskridande.
Träde vi med denna grundsatts in på veten-
skapernas område, så visar sig visserligen der
i flera hänseenden en lifskraft, som synes vilja
framåt; men betraktar man litet närmare denna
lifskraft, så finner man snärt, alt den rör sgi
inom den tvungna kretsen af gamla former.
Så är förhållandet i synnerhet inom skolan uti
vårt fädernesland och det i allmänhet: undan-
tagen äro få. I utlandet finner man förhållan-
det vara helt annorlunda. Der är lif och frisk-
het i både läromethod och disciplin. Der drö-
jer man icke med försöken, och der dessa lemna
gynsamma resultater, dröjer man icke att in-
föra dem i den allmänna undervisningen. Detta
gör, att man i allmänhet i utlandet står öfver
oss i vetenskaplighet och bildn ng, i konstnär-
lighet och erfarenhet. Undervisningen i sko-
lorne både iDanmark och Preussen går raskare
och lifligare. Alt; som för barnasinnet är tröt-
tande och hinderligt, bortskaffas och allt onö-
digt griller bortvisas. Friskbet och rörlighet
äro stämpeln på både lärarepersonalen och lä-
romethoden. Derföre går det ock undan, som
man säger. Friskhet och rörlighet är ock stäm-
peln på hela lärjungeflocken. Alla vilja de
framåt, och ingen hindras, utan tverlom un-
derhjelpes. Infinner sig ibland dem ett svilla-
stående, eftersökes genast orsaken dertill och
afhjelpes, den må finnas hos läraren eller lär-
jungen.
Man kan ej neka, att man till någon liten
del, på sednare åren, har bemärkt några glä-
djande fenomeners af sdenna art äfven inom
vårt fädernesland; men långsamt går det med
både deras utveckling och allmängörande. Der-
öfver må dock ingen klaga; men att utveck-
lingen både motarbetas och förhindras, för att,
som man påstår, widvika brådmognad är icke
dess mindre en verklig och sorglig sananing.
Med brådmognaden haiver det sig imedlertid
icke så farligt. Motarbelningen har cn annan
bevekelsegrund. Man är vån, heter det, vid
det gamla; man känner det bäst och vill icke
derföre äfventyrasin beqvämlighet, medelst an-
tagande af ett nytt. Månne det icke förhåller
sg så? Svaret tillhör icke mig. Jag har blott
gort frågan, och dertill är full anledning af en
artikel, som, hemtad ur Sv. Ecclesiast. Tidn.,
stått att läsa i Aftonbladet för den 44 Oktober
innevarande år och rörer resultäterna af den
under tvenne terminer i Carlstads förenade
apologist- och lärdomsskola begagnade nya lä-
romethod. Dessa resultaters obestridliga före-
träde fråämför dem, som- erhöllos vid samma
läroverk under lika lång tid, då gamla metho-
den för undervisningen begagnades, kan tydli-
gast inhemtas af följande jemförelse.
Efter gammal method- Efter nya methoden
lästes under 1 årstid. har medhunnits under
4 års tid,
I kristendomen.
Endast Catechesen. Catechesen och 4 kap.
i Norbecks theologi.
I latin.
Vanliga pensa. Utom vanliga pensa
börjat med cursiv läs-
ning af Justinus.
I svenska språket.
Lästes förr intet. Formläran.
I mathemaltik.
al FEFESTET SEEN tn - la! år