manad) och det skall icke mera luinnas nagra hotande tillfälliga vådor, hvarken för det närvarande eller för framtiden. Omslutna af de tillvexande vågorna utaf en befolkning, helt och hållet fransysk till tungomål, seder och ider, skulle infödingarne tänka på motstånd? Somliga, eller de som uppriktigt underkastade sig, skulle, under afbidandet af en mera fullständig sammanblandning, blifva nyttiga hjelptrupper. . Detta är förhållandet redan i närvarande ögonblick. De fruktansvärda Hadjoulterne, somunder kriget 1840 kommo att bränna, plundra och mörda under sjelfva Algiers murar, äro nu mycket fredliga och nitfulla en-S treprenörer för transporter. Destammar, som icke ville böja sig under vårt välde, skulle kastas tillbaka bortom den civiliserade zonen och trängas ut i öknen. Härtill måste man ännu tänka på att skydda kolonien ifrån ett europeiskt krig. Att frukta för en landstigning, ett öppet anfall, en invasion af någon arm, detta vore en dårskap. Man har sagt, och med skäl, att Frankrike ensamt vore i stånd till en expedition som kunde lemna Algicr i våra händer. Hvilken makt skulle väl kunna disponera 30,000 man landstigningstrupper, hvartill erfordrades en flotta af 403 krigsskepp och mer än 600 andra fartyg? Armån och flottan hafva stött på mera allvarsamma svårigheter, och ändå bestodo dess motståndare endast af odisciplinerade trupper och oskickliga artillerister, hos ena fiende bedåradj af minnen efter Carl den femte. Afrikanska armen skall nu skydda Algiers kust. Hvad man kan hafva att frukta för framtiden är en blockering och hungern. Alla faror försvinna då det i Afrika finnes en befolkning, nog talrik att försvara detsamma, och en jord, tillräckligt odlad att föda denna befolkning. Allt har blifvit sagdt i afseende på den algieriska jordens bördighet. För att få ett pro: på denna, är det tillräckligt att göra ett besök i hr Hardys så skickligt anlagda experimentalträdgård. Man kan der se förenade nästan alla jordens produkter, ifrån den nordiska tallen intill Ceylons kanel. En kort utflykt i Algiers omgifningar skall eljest visa hvad som en klok odling kan taga ur en så frikostig jordmån. Med undantag af landthusen — i sanning lika behagliga alt — — FJ vh hn 2 skåda som att bebo — samt Asuch (arrendehemman), som här och der ligga strödda i Sahel, utgöras Algiers omgifningar, liksom alla hufvudstäders, förnämligast af köksträdgårdar, för stadens behof. Så stor är vigten af denna näringsgren -(nemligen köksträdgårdsodling), att en hektar jord, försedd med en noria (ett slags brunn af helt och hållet ursprunglig konstruktion) vanligtvis uthyres till 3000 francs om året. Men om algieriska området erbjuder en leende utsigt, hvilken kontrast deremot då man genomreser Mitidjas fält, denna de gamla Romarnes kornbod; vid eröfringstiden beundrade expeditionens soldater ännu de rika gårdarne, som turkarne här egde. Det var med en djup bedröfvelse, som vi genomreste detta stora land, den framtida kolonisationens hopp. Aldrig fanns en mera lyckligt lottad jordmån. Upptagandet af vägen mellan Algier och Blidah uppenbarar för ögat hemligheterna af dess otroliga rikedom. Matjorden har nästan öfver allt en metres djup. De stora fälten i Flandern och Norrmandiet kunna i detta hänseende icke uthålla en jemförelse. Från ena sidan är Mitidja beläget under inflytelsen af den uppfriskande haisvinden, som hela kuststräckan utåt tempererar Afrikas brinnande sol. ÅA den andra sidan skyddas det af Atlas höga spetsar emot Siroccos förstörande inflytelse. i Der, hvarest menniskohanden kommit naturen till hjelp, träffar man plantager, fruktträdgårdar, bloimsterängar, verkliga oaser al grönska midt ibland dessa torra savanner. Efter regntiden utvecklar vegetationen lika snabb, lika mäktig som under tropikerna, ett fenomen af styrka. Örten reser sig tjock, öfverfylld af saftighet. Alotn skjuter gigantiska; skott; ofantliga rosenbuskar uppspira till en ovanlig höjd. På ett ganska medelmåttigt djup, stundom endast två eller tre metres un-; der jordytan, finner man vatten; det finnes eljest under Mitidja ett slags vattennät inuti jorden, som formerar en underjordisk sjö, och hvilken genom borrning skulle kunna ledas upp öfver jordytan. Om man ville det, skulle dessa fält i den högsta grad förena de begge för åkerbruket verkande makterna: solen och vattnet. Så kunde det vara. Låtom oss nu skåda verkligheten. . Ingenting är mera ödsligt, mera dystert, mera förhärjadt, än detta Mitidja, som borde vara uppfylldt af boningshus, öfversådt med byar och af arbete gjordt fruktbärande. Öfver ett något vågformigt landskap kan ögat icke upptäcka annat än busksnår, dvärgpalmar, parasitvexter. Naturen der tyckes vara död; icke några foglar, inga djur, inga insekter. Här och der på långt afstånd hör man det melankoliska ljudet af en liten klocka, och man ser en hjord kringspridda getter och magra får, vaktade af en i trasor höljd arab. Visar sig så en by: der är det något lif, någon rörlighet, någon verksamhet. Man varseblir några odlade fläckar, väl bygda hus. hrunnar af en bhe