2 MR AV 0
let, itt i linneväfnad urskilja bedrägligt in-
slagna bomuilstrådar; nemligen: ,att appretu-
ren först utkokas och väfnaden derefter in-
dränkes i koncentrerad svafvelsyra, pressas och
torkas, då bomullstrådarna befinnas uppfrätta af
Yr ann.
Saken synes ganska enkel, men illa nog kan
den ej lemna oss ledning att upptäcka förfalsk-
ningarna i Minervas egna politiska samman-
väfnader. Appreturen (stiler) har väl redan
en lin.re tid varit så bortkommer, alt den icke
beböts er kokas ur; men deremoi lär den sed-
nare delva af processen ej vara användbar; ty
om man doppade Minerva-produkterna i kon-
centrerad svafvelsyra, så komme troligen hels
väfnaden, sisom bedräglig,, att uppfrätas, och
ingenting att återstå, mer än den stygga lukten
af hvarfisktran, som nu en tid vidlådat dessa
produkter.
Ett avnat rön alt göre, vore imedlertid om
man försökte receptet på sjelfva hvalfisken, d.
Vv. s. först indränkte honom i svafvelsyr2, samt
dere:ter pressade ech torkade honom. Utan ati
på förhand våga sig närmare in i gissningar,
kan men antaga såsom sannolikt, att resultatet!
af ett sådant försök skulle blifva högst intres-
sant för naturiorskaren.
— Dagl. Allehanda för i dag inaehåller en
korrespondentartikel från Lund rörande Stu-
dentiöreningen derstädes. Denna artikel —
tillika med några föregående i andra blad, dels
från samina ställe, dels från Upsala, rörande
un:versiteternas angelägenheter — hafva erin-
rat oss om en observation af e:t högst eget för-
hållande, som säkert flere lika med oss haft
tillfälle anmärka, nersligen att de flesta afhand:
lingar eller korrespondentartiklar från universi-
teterna, som sålunda blifva synliga i det atl-!
männa, ehuru olika ämnen de kunna handia
om, merendels utmärka sig genom en snart
sagdt mördande långtrådighet, vidtyftighet och
tråkigbet. Så är äfven med det annars tillsin
tendens så förtienstulla Siudentbladet; många
artiklar deri bliiva outhärdiiga genom den dif-
fysa och på bredden utlagda stilen.
Vi kunne icke förkl.ra orsaken härtill, mer.
anse oss imedlertid böra fästa uppmärksamhe-
ten på sjeliva factum, som icke kan förnekas,
och erinra, att mången god författaretalang gått
förlorad endast på lättjan att ej anstränga sig
något för att vsra kort. Med korthet mena vi
icke här, att man ej bör författa mycket, utan
att man bör bemöda sig att uttrycka bvarje
tanka i så få ord som möjligt. Hvarföre detta
postulat just skall synes så svårt att reelisera
vid universiteterna, som ändå utgöra bildn i-
gens hufvudsäten, är i sanning svårt att förkla-
r.; möjligen kan det komma från någonting,
som vi ville kalla kathedersjuka, en soris lyst-
nad efter att höra sig sjelf tala, en liten svag-
het af samma sort som den, att oupphörligt
vilja se sig i spegeln: båda delarna hörröra en-
dast från en liten fåfänga, som man lätt bör
kunna aflägga, då uppmörksemteten blir fästad
derpå; men ce kunna äfven, om de lemnas utan
uppmärksamhet, urarta till ovanor, som göra
en annars hecerlig och duglig person outhärd-
1ig för ardra.
Ett och annat undantag af ganska goda för-
fattare får naturligtvis ariknas från ofvanståen-
de; men i alla händelser är det säkert, att man
aldrig för ofta kan erinra sig — framför elit
när fråga är om artiklar i tidvingar — Vol-
taires bekanta sats: Tcus les genres sont bons,
hors le genre exnuyeuz, cch att af alla dimen-
sioner på en författare, är bredden den minst
rekommenderande.
—