2 MR AV 0 let, itt i linneväfnad urskilja bedrägligt inslagna bomuilstrådar; nemligen: ,att appreturen först utkokas och väfnaden derefter indränkes i koncentrerad svafvelsyra, pressas och torkas, då bomullstrådarna befinnas uppfrätta af Yr ann. Saken synes ganska enkel, men illa nog kan den ej lemna oss ledning att upptäcka förfalskningarna i Minervas egna politiska sammanväfnader. Appreturen (stiler) har väl redan en lin.re tid varit så bortkommer, alt den icke beböts er kokas ur; men deremoi lär den sednare delva af processen ej vara användbar; ty om man doppade Minerva-produkterna i koncentrerad svafvelsyra, så komme troligen hels väfnaden, sisom bedräglig,, att uppfrätas, och ingenting att återstå, mer än den stygga lukten af hvarfisktran, som nu en tid vidlådat dessa produkter. Ett avnat rön alt göre, vore imedlertid om man försökte receptet på sjelfva hvalfisken, d. Vv. s. först indränkte honom i svafvelsyr2, samt dere:ter pressade ech torkade honom. Utan ati på förhand våga sig närmare in i gissningar, kan men antaga såsom sannolikt, att resultatet! af ett sådant försök skulle blifva högst intressant för naturiorskaren. — Dagl. Allehanda för i dag inaehåller en korrespondentartikel från Lund rörande Studentiöreningen derstädes. Denna artikel — tillika med några föregående i andra blad, dels från samina ställe, dels från Upsala, rörande un:versiteternas angelägenheter — hafva erinrat oss om en observation af e:t högst eget förhållande, som säkert flere lika med oss haft tillfälle anmärka, nersligen att de flesta afhand: lingar eller korrespondentartiklar från universiteterna, som sålunda blifva synliga i det atl-! männa, ehuru olika ämnen de kunna handia om, merendels utmärka sig genom en snart sagdt mördande långtrådighet, vidtyftighet och tråkigbet. Så är äfven med det annars tillsin tendens så förtienstulla Siudentbladet; många artiklar deri bliiva outhärdiiga genom den diffysa och på bredden utlagda stilen. Vi kunne icke förkl.ra orsaken härtill, mer. anse oss imedlertid böra fästa uppmärksamheten på sjeliva factum, som icke kan förnekas, och erinra, att mången god författaretalang gått förlorad endast på lättjan att ej anstränga sig något för att vsra kort. Med korthet mena vi icke här, att man ej bör författa mycket, utan att man bör bemöda sig att uttrycka bvarje tanka i så få ord som möjligt. Hvarföre detta postulat just skall synes så svårt att reelisera vid universiteterna, som ändå utgöra bildn igens hufvudsäten, är i sanning svårt att förklar.; möjligen kan det komma från någonting, som vi ville kalla kathedersjuka, en soris lystnad efter att höra sig sjelf tala, en liten svaghet af samma sort som den, att oupphörligt vilja se sig i spegeln: båda delarna hörröra endast från en liten fåfänga, som man lätt bör kunna aflägga, då uppmörksemteten blir fästad derpå; men ce kunna äfven, om de lemnas utan uppmärksamhet, urarta till ovanor, som göra en annars hecerlig och duglig person outhärd1ig för ardra. Ett och annat undantag af ganska goda författare får naturligtvis ariknas från ofvanstående; men i alla händelser är det säkert, att man aldrig för ofta kan erinra sig — framför elit när fråga är om artiklar i tidvingar — Voltaires bekanta sats: Tcus les genres sont bons, hors le genre exnuyeuz, cch att af alla dimensioner på en författare, är bredden den minst rekommenderande. —