utveckling är vidare Jakob Bagge, konung Gustaf I:s fältöfverste, en rättvis, men stundom öfveriJadt sträng man, ehuru öppen och ädel i karakterens grund; hr L. Kinmansson hade utförandet häraf. — Bland hufvudpersonerna återstår s!utligen Anna, Slattes dotter och Tbord Riddares fästmö; en väl hållen karzkter och ej mera sentimental än man vid hågkomsten af våra folkvisor kan föreställa sig hoa en svensk frö ken på den tiden. Fru Hjortsberg hade här fått en tacksam rol och utförde den äfven rätt väl. — Mindre framstående karakterer äro hr Peder, kyrkoherde i Wäckelsång och sedermera i Rödeby (br Svenssow); FTille Jösse, en af Dackes anhängare (br J. Söderberg), samt två till Dackes band hörande unga bönder: Masse (br Sundberg) och Even (br Lurdberg); den sednare har här tillfälle att ådagalägga en vacker talang i konsten att berätta spökbistorier. När man nämnt karaktererna, bar men äfven vidrört pjesens egentliga styrks. Det är ett karaktersstycke; handlingen ingår icke deri såsom hufvudsak ; några ovanliga tragiskt eller melodramatiskt skakande scener äger den icke; det hela visar mera tycke af en dramatiserad romans. Men det naiva lugp, hvarmed handlingen framskrider, bevaras dock i allmänhet från tröghet, medelst oupphörliga scexföränrdringar och en rask, väl vårdad dielcg. Om dessa sednare två beståndsdelar må några ord tilläggas särskildt. Första akten öppnas i ett föngelsehvalfi Calmare slott; scenen ombytes sedan till en skogskust, med usigt f samma slott på andra sidan sjön. — Åndra zkten visar julstusan på Gudmund Slattes sätesgård: en alldeles ny dekoration, så vidt re. kon erinra sig; scenen förändras derefter till ett vinterlandskap med Woxtorps kyrka i fonden, och åskådaren gör tillika bekantskap med ulnatiens spökerier: en elfdans, en vålsad, hägringar af krigiska uppträ-! den och härjningar o. s. v. — I tredje akten: ser man sig förflyttad till en ibland Smålands; vackraste trakter, den vid Wäckelsångs kyrka,! med ett praktfulit landskapsstycke till fond; scenförändripgen framställer en minbelyst sjö! med bokskog, förträffligt härmade efter södra Sveriges natur. — I fjarde akten bar man åter! ett vackert Smålandslavdskap, och D.ckes läger derinom. — Femte akten, i Rödeby prestgård, är en ny dekoration, som tillåter åskådären att blicka in i det inre al en sådan gammal korsverksbyggrad frin forntiden, hvaraf man ännu triffar en och annan i behll i de sydliga landsorterna. Förändringen visar en bokskog och stjernhimxael. Det är redan nämndt att dialogen är versifiered. Det är o:immade jamber af vanligt slag, men deri mindre vanliga, att fastän författaren begagnat rythmen för att lägga tonvigten der uttrycket fordrar att den bör ligga, så kan man knappast upptäcka att ett enda ord blivit omflyttadt från sin raturliga ordning: en konst att behandla den versifierade dialogen, som Shakspear innehade till fullkomlighet, men knappast någon af hons mest berömde efterträdare. Hvarken Schiller, Goethe el!er Oelenschläger hafva alltid lyckats undgå att genom dylika omflyttningar beröfva sina dialoger den ledighet, sm i sjeliva verket är ett vilkor för bruket af vers på en talscen. ; Både Hr Dablqvist, Hr Almlöf och Hr L. Kinwansson helsades särskildt af publiken vid deras inträde, och dekorationsmålsren Hr Möl-. lers talang byl!ades äfven genom applauder, när åtskilliga bland de nya seenerierna blefvo synliga. I På den ovanliga hufvudpjesen följde en icke mindre sällsam efterpjes. En kort stund efter det historiska skådespelets slut gick ridån upp framför ett rum i: förra seklets stil, hvilket för öfrigt, genom en armillärsfer och en stor tub med kolossal qvadrant, antyddes såsom en naturforskares boning. Vid ett skrifbord satt en man, klädd i den tidens kostym med en vis: elegans; och: hvar och en, som sett ett visst, ännu väl bibehållet porträtt från samma tid, kunde genast igenkänna icke blott drägten utan tiloch med anletsdragen af Emanuel Svedenborg; så troget hade Hr Dahlqvist lyckats att maskera sig, — icke litet underhjelpt imellertid af sin ezen ansigtsbildning. — Den rordiske siaren satt länge stilla, likasom hänförd af en inre syn; sutligen steg han upp och begynte en monolog på vimmad vers. I den återkallade han för sig sjelf gången af sina fo:skniogar öfver naturens sammantang och resultaterna deraf; smiåningo a hänfördes han åter af någon osynlig hägring från det fördvlda, och ingick i en mystisk konversation, först med en för många år sedan afliden älskarinna, den redan medelåldrive ma: nens enda ungdoraskärlek, och slutligen med Csrl XII. Han bugade sig djupt några gånger för den osynlige interlokutören, som han tilltalade med titen ers majestäln, tog slutl gen farväl af honom, återkom till sig sjelf, och fattade nu beslutet att äfven för verlden bevara dessa åt ingen annan dödig ännu förunnade blickar i det förborgade. Med denna föresats tog han åter plets framfir sitt skrilbord och fsttade pennan; hvarvid ridån föll. Hela detta uppträde liknade en magnetisk