utveckling är vidare Jakob Bagge, konung Gustaf
I:s fältöfverste, en rättvis, men stundom öfver-
iJadt sträng man, ehuru öppen och ädel i ka-
rakterens grund; hr L. Kinmansson hade utfö-
randet häraf. — Bland hufvudpersonerna återstår
s!utligen Anna, Slattes dotter och Tbord Rid-
dares fästmö; en väl hållen karzkter och ej
mera sentimental än man vid hågkomsten af våra
folkvisor kan föreställa sig hoa en svensk frö
ken på den tiden. Fru Hjortsberg hade här
fått en tacksam rol och utförde den äfven rätt
väl. — Mindre framstående karakterer äro hr
Peder, kyrkoherde i Wäckelsång och sedermera
i Rödeby (br Svenssow); FTille Jösse, en af
Dackes anhängare (br J. Söderberg), samt två
till Dackes band hörande unga bönder: Masse
(br Sundberg) och Even (br Lurdberg); den sed-
nare har här tillfälle att ådagalägga en vacker
talang i konsten att berätta spökbistorier.
När man nämnt karaktererna, bar men äfven
vidrört pjesens egentliga styrks. Det är ett ka-
raktersstycke; handlingen ingår icke deri såsom
hufvudsak ; några ovanliga tragiskt eller melo-
dramatiskt skakande scener äger den icke; det
hela visar mera tycke af en dramatiserad ro-
mans. Men det naiva lugp, hvarmed handlingen
framskrider, bevaras dock i allmänhet från trög-
het, medelst oupphörliga scexföränrdringar och
en rask, väl vårdad dielcg. Om dessa sednare
två beståndsdelar må några ord tilläggas sär-
skildt.
Första akten öppnas i ett föngelsehvalfi Cal-
mare slott; scenen ombytes sedan till en skogs-
kust, med usigt f samma slott på andra sidan
sjön. — Åndra zkten visar julstusan på Gud-
mund Slattes sätesgård: en alldeles ny dekora-
tion, så vidt re. kon erinra sig; scenen förän-
dras derefter till ett vinterlandskap med Wox-
torps kyrka i fonden, och åskådaren gör tillika
bekantskap med ulnatiens spökerier: en elf-
dans, en vålsad, hägringar af krigiska uppträ-!
den och härjningar o. s. v. — I tredje akten:
ser man sig förflyttad till en ibland Smålands;
vackraste trakter, den vid Wäckelsångs kyrka,!
med ett praktfulit landskapsstycke till fond;
scenförändripgen framställer en minbelyst sjö!
med bokskog, förträffligt härmade efter södra
Sveriges natur. — I fjarde akten bar man åter!
ett vackert Smålandslavdskap, och D.ckes läger
derinom. — Femte akten, i Rödeby prestgård,
är en ny dekoration, som tillåter åskådären att
blicka in i det inre al en sådan gammal kors-
verksbyggrad frin forntiden, hvaraf man ännu
triffar en och annan i behll i de sydliga lands-
orterna. Förändringen visar en bokskog och
stjernhimxael.
Det är redan nämndt att dialogen är versi-
fiered. Det är o:immade jamber af vanligt
slag, men deri mindre vanliga, att fastän för-
fattaren begagnat rythmen för att lägga ton-
vigten der uttrycket fordrar att den bör ligga,
så kan man knappast upptäcka att ett enda
ord blivit omflyttadt från sin raturliga ord-
ning: en konst att behandla den versifierade
dialogen, som Shakspear innehade till full-
komlighet, men knappast någon af hons mest
berömde efterträdare. Hvarken Schiller, Goe-
the el!er Oelenschläger hafva alltid lyckats
undgå att genom dylika omflyttningar beröf-
va sina dialoger den ledighet, sm i sjeliva
verket är ett vilkor för bruket af vers på en
talscen. ;
Både Hr Dablqvist, Hr Almlöf och Hr L.
Kinwansson helsades särskildt af publiken vid
deras inträde, och dekorationsmålsren Hr Möl-.
lers talang byl!ades äfven genom applauder,
när åtskilliga bland de nya seenerierna blefvo
synliga. I
På den ovanliga hufvudpjesen följde en icke
mindre sällsam efterpjes.
En kort stund efter det historiska skåde-
spelets slut gick ridån upp framför ett rum i:
förra seklets stil, hvilket för öfrigt, genom en
armillärsfer och en stor tub med kolossal qva-
drant, antyddes såsom en naturforskares bo-
ning. Vid ett skrifbord satt en man, klädd i
den tidens kostym med en vis: elegans; och:
hvar och en, som sett ett visst, ännu väl
bibehållet porträtt från samma tid, kunde ge-
nast igenkänna icke blott drägten utan tiloch
med anletsdragen af Emanuel Svedenborg; så
troget hade Hr Dahlqvist lyckats att maskera
sig, — icke litet underhjelpt imellertid af sin ezen
ansigtsbildning. — Den rordiske siaren satt länge
stilla, likasom hänförd af en inre syn; sutli-
gen steg han upp och begynte en monolog på
vimmad vers. I den återkallade han för sig
sjelf gången af sina fo:skniogar öfver naturens
sammantang och resultaterna deraf; smiånin-
go a hänfördes han åter af någon osynlig häg-
ring från det fördvlda, och ingick i en my-
stisk konversation, först med en för många år
sedan afliden älskarinna, den redan medelål-
drive ma: nens enda ungdoraskärlek, och slut-
ligen med Csrl XII. Han bugade sig djupt
några gånger för den osynlige interlokutören,
som han tilltalade med titen ers majestäln,
tog slutl gen farväl af honom, återkom till sig
sjelf, och fattade nu beslutet att äfven för
verlden bevara dessa åt ingen annan dödig
ännu förunnade blickar i det förborgade. Med
denna föresats tog han åter plets framfir sitt
skrilbord och fsttade pennan; hvarvid ridån
föll.
Hela detta uppträde liknade en magnetisk