VS UY PPYRIT e Ave DEJ
— Vi återkomma i dag till hr Dehlqvists i
går helt kort omnämnda recett på kgl. teatern
i förrgårs. Originalskådespe!et Dackefejden, som
då gafs för första gången, tycks vara af det
slaget, som tål att ses om igen, och vinner vid
en förnyad bekantskap. Om ref. ej skuile irra
sig häri — hvilket vi dock ännu icke med full
bestämdhet vilje afgöra — så eger stycket ett
af de väsendtliga kännetecknen på ett sannt
konstverk ; ty endast sådana utveckla nya skön-
heter vid en fortsatt granskning. Det är dess-
utom af en så högst egen art, att det icke lätt
skulle kunna hänföras under någon af de van-
liga estetiska rubrikerna, och förtjenar redan
derigenom en närmare uppmärksamhet. Det
är icke något historiskt skådespel efter engel-
ska celler tyska teaterns mönster; det har der-
till alltför litet af dessas tragiska intresse. An-
nu mindre är det rågon tragedi i den gamla
skolans mening, eller någon melodram i den
modernas, och lika litet en dram; till allt så-
dant saknas deri en invecklad intrig, hvars ovän-
tade utvecklipg utgör bufvudinteresset. Och
ändå fjettrar det uppmärksamheten, och karak-
terer utpregl2 sig deri ganska bestämdt. Ref.
känner ej något motstycke till denna sceniska
framställning, om icke — de högst olikartade
motiverna atäknade — Shakespeares dramati-
serade idyll: Som ni behagar . Så lugnt fort-
går allt i denna upprorsskildring; men är väl
bäri ett fe!, när mean kan tillgga att det sker hka
oskuidsfu:lt intagande? — Förf. har velat skildra
en annan tids lynne, seder, åsigter och karak-
terer, och höri har han lyckats; händelsen är
påtagligen bisak, och har tillkommit blott så-
som folium för afspegliogen af det forvå!driga.
Af titeln Dackefejden skulle man vänta sig
teaterfejder i mängd: här förekommer ingen;
Dacke ses ej en enda ging nyttja svärdet emot
någon; han feller, men utan att man märkt
honom strida; en af bans anhängare stupar,
men för en anran bland bans anhängare, och
icke i någon strid mot Gustaf Wasas folk. Men
författaren har velat vera urkunderna trogen,
och dessa förmäla ej om någon personlig bragd af
Nils Dacke, utan blott att han af bämd och af ovilja
mot Gustas förtryck reste sig mot konom och
vann anhängs.re bland allmogen; att dessa härjade
och bedrefvo våldsamheter, samt äfven segrade
under hans fanor; och att ban understöddes af
utländningarne i söder, utan att sjelf tyckas ega
någon plan eller något bestämdt mål för sina
företag, utom de vacklande låckbilder, som mot
slutet af hans bana uppställdes framför honom
af hans rådgifvare. Sådan var Dacke, oc2 så
är ban skildrad; men en sådan karakter kan
svårligen blifva bjelten i ett skådespel, som
skall underhålla vppmösksambeten. Det är ock-
så ej han, som är styckets bjelte; flera andra
karakterer äro det mer än han, och ändå kan
knappast någon sägas vara bufvudpersonen. Med
ett ord, här finnas karakterer, men de fram-
träda mera som typer i skildringen af sederna,
än som! dramatiska personer — här finnes ett in-
teresse, men föga koncentreradt på någon viss
punkt, utan fördeladt öfver det hela.
I denna originella framställning hade hr
Amlöf fått Nils Dackes föga tacksamma men
gansta svåra roll på tin lott. Hr Dahlqvist
utförde deremot författarens ideal: Thord Rid-
dare — en unpg man, ädling äfven till tänke-
sätte, lågande för fäderneslandets bästa och
det rättas värr, och för dessa stora ändamål
äfventyrande med orubbligt mod cch ihördig-
het sitt Lf, sitt ridderliga stånd, ja till och med
sitt rykte och sin ungdomskärlek. En tredje
bufvudfigur bland den manliga personalen är
Peder Sktrifvare: åter en ganska kinkig roll, då
denna karakter på sätt och vis är ett mot-
stycke i lägre mening till Nils Dacke. Det ir
samma vankelmod, men hvars källa här ör eg-
ket cc list, i stället för att obeslutssmheten
hos Dacke härflyter från saknad af ett bestämdt
mål vid besynnelsen af bars företag och bris
på fintlighet och sans efteråt, til framgångens
begagnsnde. Hömdtystnad cch afundsjuka gifva
likväl en mera bestämd hållning åt Peder Ssrif-
vares karskter, och hr Jolin gjorde deraf alt
hvad möj!igen kan göras; ifven genom en god
maskering och ett emellen försitligt grin och
tillgjord dmjukhet omvexlande minsgel. Det
ges kneppas! mer in ett ancigte, som skulle
bättre än hbins passat hörtil, nemligen utan
mask; men detta tillhör icke scenen, fastin
man nistan skulle kunna tro att hr Jolin velat
erinra om detsamma.
I Gudmund Slatte till G:äsgäl, som blott helt
kort visar sig och då nästan döende af ålder-
Anm. bar färfatiaren lveckats att ipom ett par