VS UY PPYRIT e Ave DEJ — Vi återkomma i dag till hr Dehlqvists i går helt kort omnämnda recett på kgl. teatern i förrgårs. Originalskådespe!et Dackefejden, som då gafs för första gången, tycks vara af det slaget, som tål att ses om igen, och vinner vid en förnyad bekantskap. Om ref. ej skuile irra sig häri — hvilket vi dock ännu icke med full bestämdhet vilje afgöra — så eger stycket ett af de väsendtliga kännetecknen på ett sannt konstverk ; ty endast sådana utveckla nya skönheter vid en fortsatt granskning. Det är dessutom af en så högst egen art, att det icke lätt skulle kunna hänföras under någon af de vanliga estetiska rubrikerna, och förtjenar redan derigenom en närmare uppmärksamhet. Det är icke något historiskt skådespel efter engelska celler tyska teaterns mönster; det har dertill alltför litet af dessas tragiska intresse. Annu mindre är det rågon tragedi i den gamla skolans mening, eller någon melodram i den modernas, och lika litet en dram; till allt sådant saknas deri en invecklad intrig, hvars oväntade utvecklipg utgör bufvudinteresset. Och ändå fjettrar det uppmärksamheten, och karakterer utpregl2 sig deri ganska bestämdt. Ref. känner ej något motstycke till denna sceniska framställning, om icke — de högst olikartade motiverna atäknade — Shakespeares dramatiserade idyll: Som ni behagar . Så lugnt fortgår allt i denna upprorsskildring; men är väl bäri ett fe!, när mean kan tillgga att det sker hka oskuidsfu:lt intagande? — Förf. har velat skildra en annan tids lynne, seder, åsigter och karakterer, och höri har han lyckats; händelsen är påtagligen bisak, och har tillkommit blott såsom folium för afspegliogen af det forvå!driga. Af titeln Dackefejden skulle man vänta sig teaterfejder i mängd: här förekommer ingen; Dacke ses ej en enda ging nyttja svärdet emot någon; han feller, men utan att man märkt honom strida; en af bans anhängare stupar, men för en anran bland bans anhängare, och icke i någon strid mot Gustaf Wasas folk. Men författaren har velat vera urkunderna trogen, och dessa förmäla ej om någon personlig bragd af Nils Dacke, utan blott att han af bämd och af ovilja mot Gustas förtryck reste sig mot konom och vann anhängs.re bland allmogen; att dessa härjade och bedrefvo våldsamheter, samt äfven segrade under hans fanor; och att ban understöddes af utländningarne i söder, utan att sjelf tyckas ega någon plan eller något bestämdt mål för sina företag, utom de vacklande låckbilder, som mot slutet af hans bana uppställdes framför honom af hans rådgifvare. Sådan var Dacke, oc2 så är ban skildrad; men en sådan karakter kan svårligen blifva bjelten i ett skådespel, som skall underhålla vppmösksambeten. Det är också ej han, som är styckets bjelte; flera andra karakterer äro det mer än han, och ändå kan knappast någon sägas vara bufvudpersonen. Med ett ord, här finnas karakterer, men de framträda mera som typer i skildringen af sederna, än som! dramatiska personer — här finnes ett interesse, men föga koncentreradt på någon viss punkt, utan fördeladt öfver det hela. I denna originella framställning hade hr Amlöf fått Nils Dackes föga tacksamma men gansta svåra roll på tin lott. Hr Dahlqvist utförde deremot författarens ideal: Thord Riddare — en unpg man, ädling äfven till tänkesätte, lågande för fäderneslandets bästa och det rättas värr, och för dessa stora ändamål äfventyrande med orubbligt mod cch ihördighet sitt Lf, sitt ridderliga stånd, ja till och med sitt rykte och sin ungdomskärlek. En tredje bufvudfigur bland den manliga personalen är Peder Sktrifvare: åter en ganska kinkig roll, då denna karakter på sätt och vis är ett motstycke i lägre mening till Nils Dacke. Det ir samma vankelmod, men hvars källa här ör egket cc list, i stället för att obeslutssmheten hos Dacke härflyter från saknad af ett bestämdt mål vid besynnelsen af bars företag och bris på fintlighet och sans efteråt, til framgångens begagnsnde. Hömdtystnad cch afundsjuka gifva likväl en mera bestämd hållning åt Peder Ssrifvares karskter, och hr Jolin gjorde deraf alt hvad möj!igen kan göras; ifven genom en god maskering och ett emellen försitligt grin och tillgjord dmjukhet omvexlande minsgel. Det ges kneppas! mer in ett ancigte, som skulle bättre än hbins passat hörtil, nemligen utan mask; men detta tillhör icke scenen, fastin man nistan skulle kunna tro att hr Jolin velat erinra om detsamma. I Gudmund Slatte till G:äsgäl, som blott helt kort visar sig och då nästan döende af ålderAnm. bar färfatiaren lveckats att ipom ett par